En trivial spelkväll

En vanlig premiss för komedier de senaste åren är "en kväll där allt går fel". Date Night, Rough Night, The House, Sisters och Office Christmas Party är några exempel på fenomenet. Det är som att manusförfattarna enats om att ju mer överdrivet desto roligare och om allt dessutom händer inom tolv timmar ökar humorvärdet med 100 procent. Även Game Night, signerad John Francis Daley och Jonathan Goldstein som tillsammans stod för manus till den förhatliga Horrible Bosses, rör sig i dessa farvatten.

Tävlingsmänniskorna Annie (Rachel McAdams) och Max (Jason Bateman) lever ett komfortabelt medelklassliv i suburbia där veckans höjdpunkt är spelkvällen med vännerna och veckans utmaning är att slippa bjuda in den underliga grannen Gary (Jesse Plemons). Vännerna i fråga är Michelle (Kylie Bunbury) och Kevin (Lamorne Morris) som varit tillsammans sedan tonåren, och Ryan (Billy Magnussen) som tar med sig en ny dejt varje vecka.

Max har en ansträngd relation till sin framgångsrika bror Brooks (Kyle Chandler), som tar alla tillfällen han kan att förödmjuka Max när de ses. När Brooks är i stan på affärer bjuder han hem gänget på spelkväll. Här är det inte Alfapet och charader som gäller utan ett iscensatt mordmysterium. Någon kommer att bli kidnappad och det är resten av gruppens jobb att med hjälp av ledtrådar lösa fallet. Plötsligt dyker två maskerade män upp och för bort Brooks. Resten av gruppen sitter roat framför ostbrickan och ser Brooks kämpa för livet mot förövarna, övertygade om att allt våld är en del av leken. Men vad är på låtsas och vad är på riktigt? Den frågan vill Game Night gärna att tittaren ska fråga sig några gånger.

Jämfört med sina föregångare är Game Night förvånansvärt återhållsam. Visst finns här både våld och förstörda hus men fokus ligger för det mesta på en rörelse framåt. Och framåt går det, via biljakt, en fight club för rika och "kast med litet Fabergéägg" i lyxvilla, för att nämna höjdpunkterna. Det blir visserligen aningen upprepande och tjatigt mot slutet, och filmen är endast stundvis så rolig som den tror sig vara, men det är trots allt att föredra framför poänglöst kaos.

Filmens behållning är ensemblen med Rachel McAdams i spetsen. Hon är en superb komedienn och här får vi både se henne dansa runt med en pistol som mikrofon och försöka desinficera en skottskada med Chardonnay. En annan favorit är Sharon Horgan (Catastrophe), här som Ryans senaste dejt. Hon får inte nära på så mycket utrymme som hon förtjänar men hon förgyller samtliga scener hon är med i. Bateman gör sin typiska sarkastiska medelsvensson à la Michael Bluth, Batemans karaktär i Arrested Development, och det är en stabil insats men inte närapå lika vinnande som McAdams.

Om Game Night hade slopat några av sina twistar och litat på skådespelarnas förmåga att underhålla hade spelkvällen blivit mer minnesvärd. Nu är den ändå främst en bättre version av en film vi redan sett för många gånger.