Vad kostar provokation?

För två veckor sedan dog den profilstarke konstnären Lars Vilks i en frontalkrock med en lastbil på E4. Han blev känd vida utanför konstvärlden år 2007, ett par år efter den danska karikatyrkrisen i Jyllands-Posten, till följd av en serie darriga tuschteckningar föreställande "Profeten M" som rondellhund. Ingen brydde sig ett skvatt då Vilks ett par månader tidigare avbildade Muhammed arm i arm med H.C. Andersen på väg till Carlsbergs bryggeri. Men denna gång tog det hus i helvete. Vilks anklagades för att sparka nedåt, att späda på motsättningar, och ådrog sig dödshot från islamister.

De flesta glömmer helt att Vilks även tecknade Jesus som pedofil, samt en övertydlig parodi på en karikatyr under titeln "Modern kapitaliststinn judesugga", som svar på en utmaning från en journalist. Denna medeltida antisemitiska trop, där judar diar en sugga, återfinns i medeltida kyrkor, rentav i monumental form i Uppsala domkyrka. Få vet heller att shiaislam tolererar avbildningar av Muhammed. Även på turkiska basarer kan man botanisera bland vykort och affischer som föreställer en kitschig profet med tjock mascara.

I postmodern anda lät Vilks omgivningens reaktioner bli del av konstverken. Tråkigt nog uteblev den analytiska samhällsdiskussionen kring karikatyrernas innebörd – och principerna som står på spel. I regel berömmer konstvärlden sig själv för att vara tolerant och villig att chockera borgerligheten. Men här tog det stopp: en gossen Ruda som bryter sig loss ur sin ram, ger sig ut i världen och petar på profeter fick stå sitt kast. Vad hände med upplysningens maxim: "Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det"?