Reflektioner från Cannes

Det är intressant att det går att urskilja så klara favoriter och hatobjekt med 4 000 journalister närvarande – pressrummet och Twitter tycks fungera som en åsiktscentrifug. Den tyska komedin Toni Erdmann av Maren Ade var den film som ansågs mest orättvist förbigången.

Toppriset, Guldpalmen, gick för andra gången till den 79-årige Ken Loach för I, Daniel Blake. En rasande uppgörelse om en äldre snickare och en ensamstående mamma som faller genom hålen i skyddsnätet i Storbritannien.

Loach estetiska stil är lika sträng som Thatchers nedskärningar men hans yrkeskunnande är järnhårt – liksom den kontroversielle Woody Allen gör han filmer i en jämn ström – och hans humanism är absolut. I sitt tacktal talade han emot EU:s ekonomiska åtstramningspolitik och att de fattiga förödmjukas och skuldbeläggs. "En bra Loach", var det allmänna omdömet.

England hade överlag ett bra år. Juryns pris gick för tredje gången till Andrea Arnold för American Honey, en Gus van Sant-inspirerad roadmovie om utfattiga ungdomar på drift i präriebältets USA – på dagarna säljer de uppslagsverk dörr till dörr, på nätterna festar och förlustar de sig.

Naiv och överlång men trogen upplevelsen, uppslukande som Arnolds tidigare prisbelönta Red Road och Fish Tank. Som jag älskade, liksom hennes Svindlande höjder.

Grand Prix gick till det kanadensiska underbarnet Xavier Dolans sjätte film Just la fin du monde, vilket nästan fick Twitterjournalisterna att dö av fasa. Men jag blev glad.

Inget ogillar filmkritiker a priori så mycket som en filmatiserad pjäs, denna gång en självbiografisk sådan av den franska dramatikern Jean-Luc Lagarce, som dog i aids 1995. Dolan har gjort pjäsen till ett klaustrofobiskt närgånget, obarmhärtigt drama om att hemma är där det gör ont – som en boaorm klämmer kärnfamiljen livet ut sina medlemmar på grund av hemligheter, förbittring och oförmågan att se varandra.

Här sker det till 90 procent i närbild, närmast filmat med mikroskop. Och med språkets hjälp: aldrig har människor talat, skrikit och förklarat så hysteriskt utan att alls kommunicera. Språket ljudsätter tystnad eller används som en försvarsmur för att vakta att inget någonsin blir sagt.

Bästa regi delades mellan rumänska Cristian Mungiu för Baccalauret och franska Olivier Assayas för Personal Shopper. Båda är erfarna och håller sig till sin stil – Mungiu älskar djupt moraliska dilemman och långa tagningar på avstånd, Assayas när en förkärlek för rollfigurer urholkade och främmandegjorda av sorg och att med kameran utforska rummet – men de här är inte deras bästa filmer.

Baccalaureat skildrar ett allmänmänskligt problem i barnuppfostran – att säga en sak och göra en annan. Ska generationen som de senaste 15 åren försökt bygga upp Rumänien efter kommunismens fall uppmana sina barn att stanna kvar (som de har gjort) eller flytta? När blir en handling gjord av pur kärlek korruption?

Mungiu, vars konkreta neorealistiska stil har bildat skola, är mästerlig på att med behärskning skapa fullödiga människoporträtt, intelligent intrig, hotfull atmosfär och till slut ren tragedi som folk bara stoiskt måste stå ut med.

Assayas film är en spökhistoria, i vilken Kristen Stewart förutom att vara titelns personal shopper är ett medium som har förlorat sin bror. Filmen balanserar på gränsen mellan att vara löjlig – jag är nu slutgiltigt övertygad om att det inte går att visa spöken på film – och överraskande suggestiv.

Assayas är en abstrakt, kylig regissör och åskådaren måste alltid jobba hårt för att fylla i rollfigurernas inre liv – trots att Stewart var utmärkt tyckte jag denna gång att det övernaturliga gjorde det övermäktigt.

Bästa manuskript gick till iranska Asgar Farhadis The Salesman, vars tidigare film A Separation vann en Oscar för bästa utländska film. Samma film vann även pris för bästa manliga skådespelare: Shahab Hosseini. Bästa skådespelerska i stenhård konkurrens blev en av mina favoriter, Jaclyn Jose i det filippinska slumdramat Ma' Rosa av Brilliante Mendoza.

En förkrossande betraktelse i hur fattigdom i slummen i Manila känns för mamma Rosa, hennes fyra barn och snälle odugling till man. Nästan dokumentärt skildrad, så jag kände lukten från slask och grillstånd och det varma regnet som strömmar över flipflop-sandalerna.

Jaclyn Joses Rosa är stark som en oxe för att hon måste vara det och när hon brister får även jag tårar i ögonen. Om hur små marginalerna är för de fattiga, i ett korrumperat samhälle utan något välfärdssystem alls.