Insändare: Alexander II får stå kvar

Anders Nyman frågar (HBL 24.5) varför Alexander II:s staty får fortfarande stå kvar på Senatstorget i Helsingfors.
Under Krimkriget var Ryssland i krig med Storbritannien och Frankrike. Sveriges kung Oscar II förde diskussioner med Frankrikes kejsare Napoleon III om att Sverige eventuellt skulle delta i kriget på Frankrikes och Storbritanniens sida, ifall Sverige skulle kunna få Åland och möjligen Finland tillbaka. Även exilfinländaren Emil von Qvanten publicerade pamfletten ”Fennomani och skandinavism” (1855) i Sverige, där han talade om en ”allmän nordisk förbundsstat”, där även Finland skulle ha ingått som en del av en större skandinavisk förbundsstat.
Trots dessa planer och opinioner i Sverige förblev situationen förhållandevis lugn i storfurstendömet Finland och dess befolkning ställde inte med uppror mot kejsaren Alexander II. Ryssland förlorade Krimkriget, men inte Finland.
I ryska Polen förekom två uppror mot ryska kejsarmakten under 1800-talet men inte i Finland. Den ryska ekonomin och samhällsutvecklingen låg efter den västeuropeiska och i början av 1860-talet gick kejsar Alexander II med på att acceptera olika reformer i storfurstendömet Finland. Marken infördes som valuta 1860 och en språkförordning gjorde majoritetsspråket finskan jämbördig med svenskan 1863. Ståndslantdagen kunde sammanträda efter den långa ”statsnatten” sedan Borgå lantdag 1809. Därutöver stiftade man en folkskoleförordning och en näringsfrihetslag under Alexander II:s tid vid makten. De första järnvägarna byggdes också under hans tid.
Dessa reformer berodde inte nödvändigtvis tack vare Alexanders givmildhet utan också tack vare realpolitik. Det polska januariupproret 1863–1864 besegrades av Alexander II:s trupper, men Finland belönades för sin lojalitet gentemot kejsaren i samband med Krimkriget och det polska upproret. I Ryssland hade Alexander också avskaffat livegenskapen 1861 och de ekonomiska reformerna hänger ihop med en större ”perestrojka” av ekonomisk liberalism i hela kejsardömet.
Med denna bakgrund kan man alltså påstå att de reformer som kejsar Alexander II stödde bidrog på lång sikt att skapa en ”stat i staten”, fastän storfurstendömet inte var suveränt. Efterträdarna Alexander III och Nikolaj II försökte begränsa detta, men med ringa framgång.
Därför får Alexander II:s staty gärna stå kvar på Senatstorget i Helsingfors. I Warszawa vore det otänkbart, men även i Bulgariens huvudstad Sofia finns en staty på honom. I det rysk-turkiska kriget främjade kejsar Alexander II Bulgariens separation från Osmanska riket, och därför har man rest en staty av den ryska kejsaren som främjade Bulgariens sak. Trots Rysslands anfall mot Ukraina finns det inga skäl att välta hans staty i Helsingfors, däremot kan man möjligen diskutera om de Leninmonument som restes under finlandiseringsepoken hör hemma i Finland. Mannerheim som Nyman berömmer skulle troligtvis ha motsatt sig avskaffandet av kejsar Alexander II:s staty, eftersom han var mycket kejsarlojal.
Mikael Björk-Winberg, grundskole- och gymnasielärare i historia och samhällslära, doktorand vid Helsingfors universitet
ANDRA LÄSER