Fransk afton bjuder på drömlik poesi och teknisk briljans

En svartklädd kvinna med långt böljande hår smeks av en fläkt som följer henne i hennes virvlande dans. På baksidan av scenen som avgränsas av ett genomskinligt skynke, som för att markera två världar, rör sig en kutryggig svart dödsängel i långsamma rörelser. Den symboliserar ett dåligt omen, ett ständigt hotande mörker. Som motsatspar glider Terhi Talo som vitklädd nymf in, i vit peruk, genomskinliga platåskor och stav. Det finns en absurditet över henne, hon mimar och viskar ohörbara ord i mäns öron, samtidigt som hon besitter makt. I bakgrunden finns också Livets träd, skört hängandes i två tunna trådar, mellan himmel och jord.

Carolyn Carlsons Pneuma är som ett levande modernt konstverk – abstrakt, mäktigt, drömlikt, som en tillvaro mellan två olika dimensioner. Verket skapades för Bordeauxoperans balett 2014 och visas nu för första gången i Finland.

Pneuma, som i antikens Grekland betydde andedräkt, ande, eller också själ belyser också Carlsons litterära inspiration: den franske filosofen Gaston Bachelards bok: Luft och drömmar: En essä om att föreställa sig en rörelse. Carlsons Pneuma är som kroppslig poesi, som skapats i tidernas begynnelse men är förankrad i nuet. I Pneuma finns en ljus luftighet som känns nästan själslig. Verket är fullt av symbolik där alla detaljer känns angelägna.

Hela baletten är utformad kring temat att leva, att flytta, aktivera den mänskliga kroppen i kontakt med sin omgivning. Det svarta och vita betecknar också dualismen mellan dröm och verklighet, ande och materia, evighet och nuet. Gavin Bryars filmatiska musik, är en kombination av symfonisk framåtdrivande musik och en elektronisk ljudvärld.

Carlson, med amerikanska rötter, är en av dansvärldens levande legender. Hon har skapat över hundra verk, av vilka flera tidigare visats i Finland.

Hennes rörelsespråk är böljande, lyriskt och snillrikt. Flera fina bilder etsar sig fast i minnet, till exempel när Atte Kilpinen i vit kostym kliver genom luften på en mur av armar och när kvinnliga dansare i sina långa vita skira klänningar, nästan som i trans virvlar runt som solfläckar i ständig rörelse. Hela gruppen gör en stark tolkning men jag fastnar i synnerhet för Emilia Števiks fina scennärvaro. Pneuma är ett mäktigt verk med mycket att ta in, men slutet känns utdraget och koreografin hade vunnit på att de sista 20 minuterna kapats.

Där Carlson lämnar oss att filosofera i en drömvärld erbjuder ungerskfödde Serge Lifar en delikat dessert i form av ett dansens fyrverkeri. Suite en Blanc, som uruppfördes 1943 av Parisoperan, där Lifar själv jobbade som chef, koreograf och dansare, är som ett enda långt codanummer där tekniska virtuosstycken avlöser varandra.

Suite en Blanc påminner en hel del om Études av danske Harald Lander, också den en balett i en akt från 1940-talet.

Musiken är tagen från Edouard Lalos Namouna, en kortlivad balett av Marius Petipa från 1882. Musiken är pompös men innehåller också en kittlande atmosfär och sensualitet. Ridån går upp (och ned) med en bild av hela ensemblen på 37 dansare i eleganta poser. Lifar definierade själv stilen som neoklassisk, vilket syns i en friare användning den klassiska vokabulären, med sensuella armar, vridna torson och tänjande på balanspunkter.

Det mest berömda är solonumret La Cigarette som här tolkas elegant och sensuellt av Yimeng Sun. Hon är som en eterisk cigarettrök, men saknar något av den förföriska femme fatale-tolkning som numret kräver. Rebecca King som solist i Pas de Cinq får publiken att dra andan med sina dubbelfouettéer, sin utstrålning och sin virtuositet medan hennes fyra manliga kollegors skyhöga hopp utmanar tyngdlagen.

Suite en Blanc är en extremt svår koreografi som kräver teknisk briljans av både kåren och solisterna. Bara de bästa kompanierna vågar ta sig an verket. Eun Ji Ha är dess kronjuvel med sitt sofistikerade och eleganta Flöjtsolo. De vita tutuerna mot den svarta fonden kräver fläckfrihet men Nationalbalettens dansare kommer små skavanker till trots ganska nära perfektion.

Suite en Blanc fanns på Nationalbalettens repertoar på 1960-talet och det är ett nöje att den nu gjort comeback.