Både rörande och smörig feelgoodkomedi om barnlängtan

Längtan efter barn och barnbarn gestaltas rörande genom Miika Nousiainens sympatiska figurer i Nationalteaterns dramatisering av Miika Nousiainens senaste roman. Ställvis blir det ändå för smörigt för recensenten.

Heikki Pitkänen, Juha Varis och Pyry Nikkilä i Nationalteaterns uppsättning av Miika Nousiainens senaste roman Pintaremontti.
28.10.2021 14:39

Pintaremontti

Text: Miika Nousiainen. Dramatisering: Minna Leino. Regi: Irene Aho. Scenografi: Katri Rentto. Kostym: Auli Turtiainen. Ljus: Kalle Ropponen. Musik och ljud: Timo Hietala. Koreografi: Ninu Lindfors.
På scenen: Katja Küttner, Markku Maalismaa, Pyry Nikkilä, Ilja Peltonen, Heikki Pitkänen, Juha Varis, Maruska Verona och Tiina Weckström.
Nationalteaterns premiär 27.10.
Än en gång är det dags för Miika Nousiainens sympatiska underdogs att befolka Nationalteatern. Efter dramatiseringar av romanerna Maaninkavaara, Metsäjätti och Juurihoito är det dags för fjolårsromanen Pintaremontti. En roman som behandlar längtan efter barn, men också längtan efter närhet och en känsla av mening. Framför allt är det en berättelse om hur normerna för hur ett meningsfullt liv ska se ut är snäva och egentligen bara skapar sorg och ångest hos människor. För långt ifrån alla har barn, barnbarn, spännande jobb, pengar eller en snygg partner. Och betyder ett kryss i någon av de här rutorna faktiskt att man är lycklig?

Olyckliga på olika sätt

Regissören Irene Aho skapar en musikalisk, jazzig uppsättning i scenografen Katri Renttos trevåningshus på Nationalteaterns stora scen.
Det börjar på en begravning bland sorgklädda människor och klirrande vitt porslin. Här möter vi huvudpersonen Sami (Juha Varis) som drömmer om barn men saknar partner och hans syster Henna (Annika Poijärvi) som har en partner men som efter två års försök, med foliesyra och dyra amerikanska vitaminer, står handfallen inför kroppen som inte tycks vilja lyda. Och deras mamma Seija (Tiina Weckström) som mist sin make och som längtar efter barnbarn att fylla tystnaden med.
Katja Küttner spelar den präktiga bloggaren Sini.
Problematiken breddas genom Samis barndomskompisar Markus (Pyry Nikkilä) och Pesonen (Heikki Pitkänen). Den ene håller på att gå under som ensamförälder till tre småflickor, den andre som vårdare till sina sjuka föräldrar. Envar är olycklig på sitt sätt och envars sorg väcker genklang i hjärtat hos läsaren/åskådaren.
Högst upp i scenens huskonstruktion sitter bloggaren och poddaren Sini (Katja Küttner) likt en präktig ängel och bjuder på livsvisdomar och tips som får samtliga att må dåligt – synbarligen också publiken som ofta suckar högt efter plattityderna.

Feelgood på gott och ont

Minna Leinos dramatisering går ut på att spjälka upp de olika protagonisternas ordrika inre monologer som de för i romanen och förvandla dem till dialog. På vissa ställen går tyvärr Nousiainens vasshet förlorad som följd av att man försökt få till en mer allmängiltig dramatext. Bäst är Nousiainen nämligen när han är som konkretast och specifikast, även när ämnet är något till synes trivialt som barnkläder.
Ibland blir det lite för smörig romantisk komedi och bro-com för min smak, men å andra sidan kan feelgoodfaktorn falla i god jord hos en coronatrött publik.
Bäst är föreställningen när skådespelarna verkligen hittar in i texten, som när Pyry Nikkiläs småbarnspappa pedagogiskt försöker förklara betydelsen av svordomarna satan och helvete för sina barn sent på kvällen. Eller när han senare minst lika pedagogiskt förklarar för de vuxna åhörarna varför de många skolloven och röda dagarna kan vara ett helvete för en utbränd ensamförälder.

ANDRA LÄSER