Barnet behöver sin mamma

I Helsingin Sanomat (13.11) fanns en insändare skriven av signaturen "Ongelmat maton alle" som handlade om daghemspersonals förskönande beskrivningar av hur fint och trevligt barnet har haft det på daghemmet, när föräldern hämtar det och frågar om hur dagen har varit.

Något vaknar till liv i mig igen. Något jag nästan glömt bort att jag kämpat för. Det lilla barnets rätt att få slippa daghem och i stället stanna hemma med sin mamma eller pappa. I åtminstone 2,5-3 år. Ja, jag vet, det är inte alla barn förunnat att ha en dylik mamma eller pappa som kan kosta på sig det. Det här har diskuterats i decennier, jag vet.

Min inställning har från första stund varit densamma. Det ligger ekonomi bakom arrangemanget att låta föräldrarna "ha råd" att lämna bort barnet till samhället för att de ska kunna vara med och bidra till produktionen och samhällets så kallade utveckling. Ekonomi och ingenting annat. Det är inte för barnets bästa. Det är knappast det näst bästa.

Främlingsrädslan och vikten av anknytning är bara två fjuttiga "komponenter" för barnet att slåss mot respektive för, för att den tidigaste barndomen ska kunna bli så dräglig som möjligt. Det är då tusan att vi inte ska få in detta i våra arma skallar att den tidiga barndomen är alltings a och o. Tappar vi tråden redan här som spädbarn eller småbarn är risken mer än överhängande att vi förlorar möjligheten till att skapa livslånga, levande relationer som vuxna med bibehållen tillgång till ett känsloliv som hjälper till att orientera oss fram bland ont och gott, rätt och fel.

Låt framtiden bli barnets! Tillsammans med mamman. Ge henne ordentlig, fullvärdig lön för världens viktigaste yrke. Så slipper daghempersonalen lära sig ljuga. Alla vet att livet inte är bara solsken och fullkomlig "pedagogik" (aj, det gör ont i munnen att säga det ordet) när det gäller våra minsta liv. Som inte behöver en "kompis", utan sin mamma.