Populismen rider på identiteten

En tro på att det var bättre förr och att hoten kommer utifrån präglar populismen. Det blev en identitetssak för många britter att rösta nej till EU.

Identitet, tradition och suveränitet. Så hette en grupp av högerpopulistiska partier i Europaparlamentet. Gruppen upplöstes snabbt av inre kontroverser, men namnet på den kan stå som en beskrivning av vad högerpopulismen till syvende och sist handlar om: en klar uppfattning om en nationell identitet och folkets traditioner, och en självbestämmanderätt som inte låter till exempel byråkrater i Bryssel bestämma över hur saker och ting ordnas. Det är som franska Front Nationals ledare Marine Le Pen sade i en intervju: "Ge tillbaka fransmännen sin suveränitet över det franska territoriet, sin suveränitet över valutan, sin suveränitet över ekonomin och lagen".

Samma koordinater låg till grund för den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet: identitet, tradition och suveränitet. Kanske till och med britterna togs på säng av vilken enorm betydelse uppfattningen om en identitet hade för utfallet av omröstningen.

Med en viss förenkling är den typiska brexit-väljaren en vit arbetare med engelsk (eller walesisk) identitet. Den vita arbetaren som vill hålla sig till en traditionell identitet hör inte till vinnarna i den ekonomiska nyordningen där globalisering och strukturomvandling lägger ner traditionell industri och offentlig service. Hen söker efter en orsak till sin osäkra ekonomiska och kulturella position. Det är lätt att tro att hotet kommer utifrån i form av invandrare från forna brittiska kolonier, eller rörmokare från Polen och hembiträden från Litauen.

Uppfattningen om den egna identiteten skapar en uppdelning också bland dem som sedan sekler tillbaka har sina rötter i det brittiska öriket. Det kan bli ett större motsatsförhållande mellan en skotsk och en engelsk identitet då skottarna röstade för att stanna i EU. Då nordirländarna gjorde detsamma kan det bland dem bli korsdrag mellan en sambrittisk och en irländsk identitet.

Allmänna drag hos populismen är att den hyser en nationalnostalgi och en uppfattning om att problemen kommer utifrån, och att den ger förenklade svar på frågorna, såsom Timo Soinis "där EU finns, finns problem". Framför allt är populismen antielitistisk, den gör ett framgångsrecept av en elit-bashing som får folket att ha rätt och etablissemanget av förståsigpåare fel. Den har en övertro på att det går att lösa gemensamma problem på egen hand.

Populismen blir farlig när den förvandlas till en omvänd elitism där det finns ett "vi" som har ett större värde än "de andra", som kommer någon annanstans ifrån, har en annan tro och andra seder, eller annars bara låter bli att passa in.

Antipopulismen gör sig ofta en så enkel bild av populismen att den i sig är en form av populism. Det är bäst att vara försiktig med att tala om populism i en nedsättande bemärkelse. Demokratin är per definition populistisk på så vis att varje väljares röst är lika mycket värd oberoende av hur upplyst väljaren är. Det går inte att rakt av stämpla brexit-väljarna som oupplysta populister.

Det är en brokig skara av partier som på ett svepande sätt benämns som populistiska. I Grekland, Italien, Ungern, Rumänien och några andra länder finns fascistanstrukna partier som inte platsar under populistparaplyet. Fascismen är en annan historia än populismen, även om flera populistpartier vuxit fram ur fascistanstrukna partier.

Den vänsterpopulism som till exempel det grekiska regeringspartiet Syriza företräder är annorlunda än högerpopulismen. För vänsterpopulismen är antikapitalismen viktig medan nationalnostalgin är den främmande.

Populismen finns ingalunda bara i de partier som aningen pejorativt beskrivs som populistiska. Så gott som alla politiska partier har populister i sina led.

Ibland kommer populister med idéer som är bra på ett annat sätt än vad de själva tänker sig. Sverigedemokraterna vill öka stödet till olika kulturföreningar och skicka teaterföreningar och folkdanslag till socialt utsatta förorter. Det är en lysande tanke; sprid teater, dans och musik till förorter och alla andra ställen där de kan spridas.

För SD är det dock en missräkning att kulturlivet aldrig kan tjäna de politiska syften kring en svensk identitet som partiet tänker sig. Folkmusiken och -dansen har sina rötter i otaliga länder och folkgrupper. De illustrerar hur mångkulturell den svenska kulturen är från början.

ANDRA LÄSER