Fadern, sonen och turnébussen

När Anton Plogman var liten räknade han aldrig med att pappa Charles skulle vara hemma på veckosluten. När resten av familjen åkte någonstans tillsammans var fadern oftast ute med bandet. I dag är Anton själv musiker och ute på gig de flesta veckosluten.

Om man vill ägna sig åt dansbandsarkeologi kan man gräva sig tillbaka till Nedervetil år 1981. Då grundade femtonåriga Charles Plogman och tre kompisar dansbandet Styrox, som faktiskt lånade namnet av en bekant ko. Sedan dess har han försörjt sig på den lättare musiken, de senaste två decennierna på heltid.

Inför fars dag träffas vi i Korsholm, där Charles byggde både huset och Meir Music-studion när musikerlivet var som mest intensivt.

– Man kan säga att en del av studion är byggd med Teosto, Gramex- och andra royaltypengar, säger Charles. Ännu i början av 2000-talet var cd-försäljningen och radiomusiken två stadiga ben att stå på också för en schlagermusiker. De lagstadgade ersättningarna för en framgångsrik sångare blev lätt en hyfsad årsinkomst. I dag är läget ett annat.

2008 när Charles spelade in sin fjärde skiva var det i egen studio. Han skötte själv trummor, bas, gitarr och sång. I takt med att skivförsäljningen trängts undan på alla fronter och musikkunderna övergått till Spotify och Youtube har det blivit mindre studiojobb, men någonstans har Charles fortfarande drömmen om ett konceptalbum med låtar som binds samman av en berättelse. Tänk Frank Zappa, Genesis eller Rick Wakeman, fast tänk lite mera schlager.

– Jag är inte helt pessimist när det gäller framtiden. Lyssnandet har gått från album till enskilda låtar, men jag tror säkert att det småningom kommer att bli ekonomi också av streamad och nerladdad musik, säger han.

Studion används numera oftast av sonen Anton, 24. Han spelar i tre band och hoppar dessutom ofta in i andra band om det blir manfall inför någon spelning. Branschen har förändrats också på det sättet, tröskeln är lägre att ta ledigt från sitt band en spelkväll.

– Numera får man förfrågningar om julfestspelningar långt in i oktober, det skulle inte ha hänt för några år sedan. Och nästa sommar är fortfarande helt öppen. Att vänta till sista minuten med att boka upp band är en ganska ny trend som återspeglar osäkerheten i arrangörsbranschen, säger han. Publik är ingen självklarhet.

Anton medverkar i Carisma, ett traditionellt österbottniskt dansband med omkring 30 spelningar per år, men också som musiker och kapellmästare i Pientä Unelmaa-trion som spelar finsk schlager. Sedan våren är han också musiker i Charlies.

Far och son medverkade i samma combo under tre års tid, och det var en lärorik period för båda.

– Vi har upplevt de normala faserna i förhållandet far-son, och ganska accentuerat när vi spelade i samma band, säger Charles.

– Jag insåg under den tiden att vi alla har våra egna visioner, och att det inte är bra i längden att bara göra som pappa säger, skrattar han. Att sonen tänkte själv och drog vidare ser han som enbart sunt och positivt.

Det han kan bidra med för att underlätta sonens karriär är sina egna erfarenheter av hur svårt det är att styra sitt liv när allt går lite för fort. Han har själv sett äktenskapet knaka och brista under trycket från kändisskapet, och han har också levt musikerliv rätt intensivt tills han slutade med alkoholen i februari 2013.

Anton konstaterar att han jobbar allra bäst när han har ett konkret uppdrag.

– Visst har vi också lite olika syn på vad som är intressant musik, så det är bra att vi har våra egna sammanhang. Jag skriver inte låtar, hellre arrangerar jag och spelar.

Anton jobbar till vardags deltid som drogförebyggare och ungdomsarbetare på nykterhetsförbundet Hälsa och trafik.

Charles blev pappa 1992 när Anton föddes, och en gång till tre år senare när dottern Fanny föddes. Under den tiden var han ännu officiellt byggnadsarbetare och spelade – lämpligt nog – med Stig Snickars på veckosluten.

– Det var så vår familj var strukturerad ända från början, jag var den som jobbade inne i veckorna och spelade på veckosluten. Det var normalläget att ha 50-60 spelningar varje år vid sidan av jobbet, så där som Anton har det i dag, säger han.

Mycket ändrades i familjen Plogman när dansbandet Charlies bildades 1995.

– Från 1998 var musiken mitt enda heltidsjobb. Med framgångarna i Vuoden Viihdyttäjä 1999 och Syksyn Sävel 2000 i bagaget var det sedan full fart ända tills jag valde solokarriären.

2004 blev Charles Plogman sitt eget varumärke, och han kan se tillbaka på 17 år som heltidsmusiker, 14 skivor och 120-140 spelningar per år. Första guldskivan fick han som 40-åring, och under de tio år som gått sedan dess har det blivit tre till.

– Det var möjligt då, men det är svårare att skapa en så rak och tydlig karriär i dag, det är far och son eniga om.

– I dag är det vanligare att man kombinerar musiken med undervisning, eller veckoslutsspelningar med andra slags musikjobb. Under lågsäsongen under vintern gäller det att hitta andra utkomstmöjligheter, under januari 2017 är jag till exempel revypianist varje helg, säger Anton.

På vintern arrangeras det numera väldigt få danskvällar i Österbotten, det är egentligen bara på Waskia och i Nykarleby som det finns någon regelbundenhet. Vardagsdanserna har också försvunnit, inte ens fredagar lockar tillräckligt med danspublik.

– Eventuellt kommer dansen i den här formen småningom att försvinna, säger Charles. Men det är svårt att spå, i synnerhet om framtiden. Han var med redan på åttiotalet när de första DJ-pionjärerna dök upp på dansplatserna.

– Först var den allmänna reaktionen ett förvånat "vattöhell" och ett tomt dansgolv, men allt förändrades på bara ett år. Sedan hamnade det lokala banden i underläge med sitt jämförelsevis tunna sound. Fast dansbanden kom ju igen efter en tid av musik på skiva.

Både Charles och Anton har en gedigen musikutbildning bakom sig. Charles studerade först vid Kuula-institutet och är "nästan utexaminerad tenor" från konservatoriet i Jakobstad. Anton har studerat vid Musikhuset i Jakobstad. De har båda känt av samma absurda klimat gentemot den lätta musiken.

– Man talar aldrig om dansbandsmusik i musikerkretsar, även om en stor del av oss från och till försörjer oss på just den musiken. Det är som en elefant i vardagsrummet. Det enda man kan få höra är "När ska du sluta med det där?", med undermeningen "När ska du bli riktig musiker?", säger Anton.

– För mig var det ett ganska tungt val att avbryta studierna i slutskedet och bli musiker på heltid, säger Charles. Men med två små barn var det ändå det enda rätta valet att börja jobba med musik på heltid så fort som möjligt, och det har ju hållit ganska länge, säger Charles.

– Allt fler kombinerar dansband med musikundervisning, fast de fortfarande har drömmen om någonting mera funky. Det är realiteten idag, säger han.

En sak är i alla fall säker: Oavsett genre har alla musiker småningom ett gemensamt samtalsämne när de träffas. Det är orkesterbussarnas speciella lukt och de långa och tunga transporterna. Till sist är det väl det som blir det kollektiva minnet, säger Charles.