I ett rum bakom saloonen

Som ung lämnade Anders Willman sin hemby för att skapa sig ett bättre liv på en annan kontinent. Väl framme lyckades han få arbete på ett hygge, men efter några veckor drabbades han av lunginflammation. Då ”skramlade” kamraterna ihop kostnaderna för det ”boarding house” som han, en medellös migrant, bodde på.

Det finns många berättelser om det förrförra sekelskiftets transoceana emigration från Norden. Socialhistoriska studier erbjuder statistik om de människor som valde eller tvingades att flytta, till en början främst unga män från landsbygden och senare även kvinnor. I flera böcker har K-G Olin beskrivit de öden som emigranterna från svenskspråkiga regioner gick till mötes, och även om få forskare har anlagt genusperspektiv på emigrationen har kvinnors erfarenheter skildrats i fina litterära gestaltningar signerade Lars Sund och Ann-Luise Bertell.

I slutet av 1930-talet började den finlandsfödde sociologen Anders Myhrman intervjua och samla in självskrivna livsberättelser av ”finlandssvenska” immigranter i USA. Dessa så kallade emigrantbiografier visar hur utvandringen upplevdes och tolkades av de personer, främst män, som bidrog till insamlingen. Att läsa de biografiska skildringarna som samlades in bland äldre invandrare på 1940-talet är berörande.

I den korta berättelse som Willman skrev 1941 noterade han de usla förhållandena under resan över Atlanten men påpekade lakoniskt att det inte hade varit ”så heeft” (det vill säga inget vidare) på hemmaplan heller. När han var ung pojke hade hans hemland drabbats av en mycket svår hungersnöd, en av de största hungerskriserna i 1800-talets Europa. I likhet med denne Anders beskrev flera av männen överfärden kortfattat – läsaren kan förstå att det här varit en förödmjukande upplevelse.

I texterna beskrivs utsatthet och beroende på ett självutlämnande sätt. I USA hankade sig Anders fram med sin hustrus hjälp under 1890-talets hårda ekonomiska tider. Han lyckades senare försörja sig på skogsarbete och jordbruk, men förlorade sparpengarna efter kraschen 1929. Även om en forskarhand tvivelsutan redigerat livsberättelsen kan hans dialekt skönjas. Som den sista meningen visar användes också engelska ord: ”Det enda som ’badrar’ mig är att mina pengar ska bli slut innan jag dör.”

Dessa män beskrev svårigheterna som de gått igenom, men inte för att framhäva egna bedrifter eller för att framstå som amerikanska ”selfmade men” utan för att synliggöra nätverk och viktiga relationer. De berättar om hur personer man lärde känna under resan var behjälpliga, därtill synliggörs politisk aktivism och de organisationer man verkat i. I flera av livsberättelserna skildras även hur främmande personer kom till undsättning när nöden var som störst. Anders, född på den backe där jag vanligen firar ferie, berättar om en krögare som lät honom bo i ett rum bakom saloonen under den långa konvalescenttiden.

Vilka berättelser om oväntad hjälp formas i dag?