Mannerheim möttes med regn och jubel

Den nya jubileumsoperan fick en våldsam regnskur över sig. Men den proffsiga ensemblen och det melodiskt tacksamma materialet belönades även med stort jubel.

Äktenskapet tog slut. Anastasia Arapova (Mia Heikkinen) lämnar Mannerheim (Waltteri Torikka) och tar barnen med sig till Paris.
10.06.2017 15:20 UPPDATERAD 15.06.2017 18:26

Mannerheim. Musik & dirigent Tuomas Kantelinen, libretto Laila Hirvisaari och Eve Hietamies, regi Tuomas Parkkinen, scenografi Marjatta Kuivasto, kostym Leena Rintala. I rollerna bl.a. Waltteri Torikka, Essi Luttinen, Annami Hylkilä, Mia Heikkinen, Markus Suihkonen, Kristian Lindroos och Johanna Rusanen-Kartano. Vasa stadsorkester. Ilmajoki utescen 9.6.2017.

I tolv snärtigt koncentrerade tablåer sveper operan över hela Mannerheims liv och lyckas ge meningsfulla glimtar ur hans barndom, bråkiga ungdom, utbildning i Petersburg, resor i Asien, tre krig och livets slut. Den är smått pompös och patriotisk, men även ironisk, charmig, gripande och ibland humoristisk. Författarna Laila Hirvisaari och Eve Hietamies har gjort ett gott grundarbete som regissören Tuomas Parkkinen sedan ytterligare dramatiserat och finslipat.
Berättelsen tar sikte på kvinnorna i Mannerheims liv. Essi Luttinen gör ett rörande porträtt av modern Helen Mannerheim som bedrogs av sin man och Annami Hylkilä är systern Annicka som stod Mannerheim speciellt nära. Deras musik är publikfriande.

Regnet började ösa ned

Då operan hunnit behandla Mannerheims problematiska tid i Fredrikshamn, hans dyra studier i Petersburg och hans möte med förmögna Anastasia Arapova, tolkad av välsjungande Mia Heikkinen, började regnet hälla ner. Publiken skyddades av ett regntak men sångarna blev blöta in på huden och slutligen avbröts föreställningen.
Medan vi väntade, spelade orkestern upp Akselis och Elinas bröllopsvals och publiken nynnade med. Tjugo minuter senare duggade det fortfarande lätt men man tog risken att låta ensemblen agera på den hala scenen. Waltteri Torikka kom in ensam, ställde sig på knä och fortsatte sitt frieri till Anastasia. Lite ofrivillig komik blev det, men samtidigt förstod vi också att detta hörde till något av det oärligaste Mannerheim gjorde, ett äktenskap enbart för pengar.
I ett seminarium inför föreställningen och även i själva operan betonades bilden av Mannerheim som en person som förlorat allt. Pappan spelade bort familjegården och sin förmögenhet. Mannerheim förlorade sin far, sitt hem, sitt land och nästan alla personer som han älskade. Historikern Teemu Keskisarja har skrivit om Mannerheims ungdom och hävdar att den unge Gustaf reste sig över detta, inte trots alla ungdomliga misstag utan tack vare dem. I dagens samhälle skulle han ha fått ungdomsvård och pumpats full med psykofarmaka, säger han med glimten i ögat.
Operan försöker ofta tränga in i Mannerheims tankevärld med många träffande små scener, t.ex. med Kotschubej som gjorde narr av Mannerheims påstådda feminina drag. Speciellt väl beskrevs ensamheten och vemodet som Marsken upplevde.

Övertacksam musik

Tuomas Kantelinens musik påminner naturligtvis inte mycket om våra andra nya operor. Hans specialitet är ju filmmusiken. Därtill har han skrivit två stora baletter och en opera om Paavo Nurmi. Han öser ur sig melodisk musik med förbluffande lätthet. Sångstämmorna är ohämmat emotionella med stråkar som bjuder på ett melodiskt sug som lika väl kunde ha skrivits för femtio år sedan.
Men å andra sidan är musiken dramaturgiskt väl utformad och bygger upp höjdpunkter som inte förfelar sin verkan. Den är även rolig ibland med ironisk rytmik som går direkt hem hos publiken. De stående ovationerna i slutet gällde givetvis den utmärkta ensemblen men i hög rad också musiken.
Tuomas Parkkinens regi var slagkraftig musikteater som med enkla, effektfulla medel trollade fram varierande tablåer mot en fast bakgrund. En rolig detalj var t.ex. tågvagnen som användes på flera sätt. De färgstarka kvinnorna var härliga typer som på sitt sätt bidrog till porträttet av Mannerheim.
Waltteri Torikka gjorde en fin rollprestation som Mannerheim från unga år till ålderns höst. Då han år 1917 flyr till Finland säger han sig komma, inte till sitt fosterland utan sin fars land. Fåfäng var han säkert och stolt över sina egna insatser, men besviken över det han inte fått, inte minst på det emotionella planet. Hans otaliga kvinnoäventyr verkar nästan hysteriska.
De svåra frågorna om den vita generalen i inbördeskriget berördes ett antal gånger. Direkt gripande var förhållandet mellan Mannerheim och rödgardisten Toivo, som räddade honom, och duetten med Toivos son Kalle.
Festivalens kör gjorde väl ifrån sig och stod för en del av humorn med bland annat de gravida mammornas rytmiska kör. Här handlade det om Mannerheims sociala roll. Till slut blev han som bekant fången i den officiella bilden man hade av honom. Och den enda som tog sig friheter i hans sällskap var hans husa Ida Lankinen, som spelades mustigt av Johanna Rusanen-Kartano.
Vasa stadsorkester fick lyckligtvis sitta i regnskydd hela kvällen och skötte sin uppgift utomordentligt, åtminstone av den ljudbild att döma som förmedlades av den i och för sig väl fungerande ljudåtergivningen. Sommarens föreställningar är utsålda och nästa år lär redan gå åt som smör i regn och solsken.
Republikens president hedrade premiären med sin närvaro.

ANDRA LÄSER