Andefattigt trots bra stoff

Rivalitet på arbetsplatsen och babyavund är bra stoff för en tv-serie, som den inhemska serie Sijainen tyvärr förslösar.

Pamela Tola spelar vikarien till Maria Ylipääs moderskapslediga arkitekt.
Pia Ingström
20.08.2022 05:00 UPPDATERAD 20.08.2022 11:47

DRAMASERIE

Sijainen
3 delar på Viaplay (serien recenseras i sin helhet).
Regi: Jyri Kähönen. Manus: Mia Ylönen och Tuuli Hostikka efter BBC:s miniserie The replacement från 2017. I rollerna: Maria Ylipää, Pamela Tola, Olavi Uusivirta. F12
Det är riskabelt att göra lokala versioner av utländska serier, det kan lätt bli stelt och plastigt, och i Elisa Viihdes nya produkt Sijainen realiseras riskerna. Det är andefattigt och häpnadsväckande ointressant trots hyggliga skådespelare och tematisk potential. Som om både manusförfattare och skådespelare egentligen struntat i att fundera på vad de håller på med och bara haft bråttom med att få ut den versionerade produkten på marknaden.
Den smarta arkitekten Ella (Maria Ylipää) har just lanserat ett spännande projekt och det skålas för henne på arbetslatsen. Kollegerna är uppskattande, cheferna vänligt sinnade. Hon väntar också barn, och ska snart få en vikarie. Maken (Olavi Uusivirta) är stöttande och snäll.
Olavi Uusivirta som den stöttande maken.
Men redan här falnar mitt intresse – från första början är det obegripligt att Paula (Pamela Tola) som från minut ett signalerar vag obalans får vikariatet. Ingen kollar upp hennes cv trots att hon arbetar i en bransch där folk verkar känna varandra rätt bra, men det kunde ha lönat sig. Och varför är Ellas man ett sådant mähä och genast beredd att tro på den uppenbart hispiga Paula som vill lägga sig i hans hustrus jobb och liv med sådan skälvande iver?

Tafsar på gravidmagen

Paula ställer och styr på jobbet med pinsam inställsamhet, petar i Ellas design och visar dessutom ett kletigt intresse för hennes framskridande graviditet. Varför Ella går med på Paulas pinsamma tafsande på gravidmagen är oklart, liksom varför hon trots sitt analytiska sinnelag hanterar situationen så otydligt att inte ens hennes man förstår vad det är fråga om när hon försöker ta itu med saken. Graviditet och sammandragningar serveras som förklaring, liksom en tidigare episod av psykisk ohälsa, men eftersom Ylipää liksom alla andra spelar på tankspridd autopilot (kompetent, visst) tror jag inte riktigt på någonting här. Inte intrigen, inte känslorna – på något sätt är det uppenbart hela tiden vart dramaturgin skall föra oss, så motståndslöst som möjligt.
Synd, för både rivalitet på arbetsplatsen och babyavund är kraftfulla mänskliga fenomen som det kunde vara intressant att fundera på. Ett bra stoff förslösat.

ANDRA LÄSER