Den enda som har lyckats ta sig genom nålsögat är prins Daniel som gjort resan från en vanlig kille från Ockelbo och gymägare, till att bli prins och blivande drottninggemål, menar Jan Guillou, som inte sällan själv har haft svårt att dölja sin fascination för överklassen.
För mig är prins Daniel en modern Pygmalion, en Eliza Doolittle, som har danats och tränats i konsten att uppföra sig på det sätt som i dag förväntas av svensk överklass av den gamla skolan. Han verkar genuint trevlig men också stundom fången bakom det där påklistrade leendet och bakåtslickade håret. Det är som om han helst vill stoppa in en prilla under läppen och svepa en Arboga 10,2 starköl i stället för att åka i öppen kortege och vinka till massorna.
Jag har bott granne med överklassen nästan hela livet. Uppväxt på Gärdet, som är en del av stadsdelen Östermalm, har jag haft klasskamrater med adliga namn eller med föräldrar från de klassiska affärsfamiljerna. Den typen av klassöverskridande umgänge finns knappast mer när den svenska skolan har segregerats och den allmänna värnplikten avskaffats.
