Stora variationer i förlossningsvården – "Tryggast att föda på mellanstor enhet"

Även om andelen allvarliga bristningar i Finland överlag är låg varierar andelen mycket mellan olika sjukhus. Enligt fjolårets preliminära data var andelen störst vid Ålands centralsjukhus, där över fyra procent av föderskorna drabbades av en fjärde gradens bristning vid vaginal förlossning. Också på huvudstadsregionens sjukhus var andelen föderskor som drabbas av allvarliga bristningar förhållandevis stor.

Däremot var andelen vid Södra Karelens centralsjukhus, Norra Karelens centralsjukhus, Lapplands centralsjukhus och Kuopio universitetssjukhus bara 0,1 procent i fjol.

Totala antalet förlossningar – och därmed bristningsfall – varierar ändå stort: på Ålands centralsjukhus i Mariehamn föddes endast 271 barn i fjol, medan det på Kvinnokliniken i Helsingfors föddes lite under 6 000 barn.

Men när det gäller andelar kvarstår att det är på de stora sjukhusen i huvudstadsregionen och, tvärtemot, de små såsom Åland och Länsi-Pohja centralsjukhus i Kemi där andelen var störst i fjol.

– Det allra tryggaste verkar vara att föda på en mellanstor enhet, konstaterar forskningsprofessor Mika Gissler på Institutet för hälsa och välfärd THL.

Orsaken är inte helt klar, men Gissler säger att det för de storas dels kan bero på problem med personalbrist, dels att det är de stora enheterna som behandlar de mest komplicerade förlossningarna. För de små enheternas del kan de dystra bristningssiffrorna delvis bero på att man inte har samma erfarenhet av specialfall.

Klinikchef Annika Kahnberg på Ålands centralsjukhus säger att man jobbat konsekvent med att förebygga bristningar och få ner siffrorna.

– Vi har alltid två barnmorskor närvarande vid förlossningarna och tillämpar alltid perinealskydd, säger Kahnberg.

Kahnberg säger att en del av personalen i fjol gick en specialutbildning i förebyggande av perinealskador, som också delgavs övrig personal, och att alla enhetens barnmorskor och läkare förutsätts gå en webbaserad bäckenbottenutbildning årligen, som följs upp på årliga utvecklingssamtal.

– Men vi är en liten klinik med ett stort behov av vikarier och ibland är det svårt att se till att alla har korrekt utbildning, konstaterar hon.

För Ålands del kan andelen svenska vikarier också spela in – i Sverige är andelen mer än dubbelt så hög som i Finland där barnmorskorna har en mer aktiv roll i förlossningen.

Kahnberg tror inte att antalet svenska vikarier spelar in – på Åland jobbar personalen uttryckligen hands on.

– Hands off-approachen har varit en trend en tid tillbaka, men också i Sverige har man blivit medveten om de här frågorna och lyckats få ner siffrorna.

Men Gissler påpekar att trenden där risken för bristningar är större på större enheter fortsätter även då man räknar bort sådana riskfaktorer som personalbrist. Också i Sari Räisänens doktorsavhandling från 2011 konstaterades de stora skillnaderna mellan sjukhus i andelen bristningar sannolikt bero på skillnader i vården och i sjukhuskulturen. Risken för sfinkterskada, det vill säga skador i ändtarmens slutmuskel, varierade trefaldigt bland förstföderskor och åttafaldigt bland omföderskor. Den största förekomsten av sfinkterskador konstaterades i bägge grupperna på samma sjukhus, vilket indikerar att vårdpraxis kan ha haft ett betydande samband med risken för bristning, även om det också kan bero på skillnader i diagnostik och registrering.

Transportförlossningar spelar i regel inte någon roll på bristningar, men trenden att koncentrera förlossningsverksamheten till större enheter kan ha en betydelse eftersom risken för bristningar verkar öka på större enheter.

– Det viktigaste är att sjukhuset självt övervaka situationen och utreda orsakerna, säger Gissler.