Dimitri Qvintus: Hur är det möjligt att inte ens tusentals döda  påverkar vilket land som får idrottens största mästerskap?

Mellan de här åren spelades fotbolls-VM i Ryssland 2018. Man ska heller inte glömma att Ryssland attackerade Georgien redan 2008. Trots det fick Ryssland ordna både vinter-OS och fotbolls-VM.

Här är det allt skäl att ställa några frågor: Varför är det diktaturer och länder som inte respekterar mänskliga rättigheter eller internationell rätt som gång på gång får organisera de största idrottsmästerskapen? Varför belönas förtryck och våld med en chans att polera sin egen fasad?

Den här frågan är högst aktuell i och med att fotbolls-VM börjar om två dagar. Det fanns fyra västerländska demokratier som värdkandidater men av någon orsak var det Qatar som fick VM. Jag är själv en före detta fotbollsspelare. Fotbollen var min första kärlek. Världens vackraste spel, baserat på tydliga regler och respekt för varandra, spelas i ett land som inte respekterar humana lagar och mänskliga rättigheter. Arbetarklassens eget spel spelas i ett land där människor dör på grund av omänskliga arbetsomständigheter.

Jag är starkt av den åsikten att idrott alltid är politik. Som socialdemokrat är jag en anhängare av liberal demokrati och därmed kan och vill jag inte tiga när mänskliga rättigheter och arbetarnas rättigheter förtrycks. Det är omöjligt att acceptera hur de stora mästerskapen har blivit diktatorernas och totalitarismens PR-möjlighet.

Det är inte politiker som fattar beslut om mästerskapens tv-rättigheter, men politiker har en plikt att skapa tryck med offentlig kritik och krav på förbättringar.

Tävlingsarrangörerna måste respektera arbetstagarnas rättigheter. Att få arbeta under arbetsförhållanden som inte riskerar liv och hälsa hör till de här rättigheterna.

Endast sådana länder som främjar mänskliga rättigheter ska få en möjlighet att ordna mästerskap.

Alla idrottare ska ha rätt att protestera under tävlingarna om de så vill.

Det är ändå inte på idrottarnas ansvar att återställa moralen, trots att många av dem modigt har yttrat sig kritiskt.

Jag har diskuterat den här frågan med Tim Sparv ett par gånger på tu man hand. Jag uppskattar vår dialog mycket, men ännu mer uppskattar jag Sparvs mod att prata offentligt om Qatar och att han uppmanar andra idrottare att göra samma. Jag rekommenderar varmt att man läser hans starka texter som är publicerade i Player’s Tribune.

Ryssland, Kina och Qatar är en lista som vittnar om brist på moral, men är också ett tecken på att politikerna måste höja rösten.

Det enda som saknas är att framtida OS eller fotbolls-VM spelas i Nordkorea, men så lågt kan knappast ens pamparna i Zürich och Lausanne sjunka.

Jag är helt säker på att en överlägsen majoritet av alla idrottsvänner, både i Finland och utomlands, skulle vilja höra deras svar på den här frågan: Hur är det möjligt att inte ens tusentals döda – antingen i krig eller under chockerande arbetsomständigheter – påverkar vilket land som får organisera idrottens största mästerskap?

År 1980 dog en fredsduva, men den var inte det enda offret. Samtidigt dödade OS-värden Sovjetunionen människor i Afghanistan.