Krönika: Vi behöver en atmosfär och en offentlighet som går att andas – och en ny historia som ger framtiden luft

Allas rätt att tala, allas skyldighet att lyssna. Fredrik Sonck har hört historikern Sverker Sörlins sommarprat, läst Ulla-Lena Lundbergs nya roman och drömmer om att skicka alla europeiska 18-åringar till obligatorisk folkhögskola.

Historikern Sverker Sörlin och författaren Ulla-Lena Lundberg har båda intresserat sig för folkbildningen och dess historiska framgångar och framtida potential. Till vänster Finns folkhögskolas internat, fotat 1946
KrönikaFredrik Sonckfredrik.sonck@hbl.fi
04.09.2022 05:01 UPPDATERAD 04.09.2022 09:29
Framtiden är alltid osäker men sällan har den väl känts så otrygg som under 2020-talets början. Det pågår ett fullskaligt krig i Europa, den amerikanska demokratin hotar att kollapsa och krafttagen mot klimatförändringen – århundradets ödesfråga – lyser med sin frånvaro.
Slutet av augusti var rekordvarmt, europeiska floder torkar ut. Det offentliga samtalet är trasigt, i öst kapat av Putin, i väst saboterat av Trump och i Europas demokratier alltför ofta förlorat i indignerad misstro och käbbel om meningslösheter. I Finland har den gångna månadens mest engagerande fråga handlat om en anonym röst på en partyvideo hojtar om mjöl eller brännvin.
Men sommaren har också bjudit på lite tröst. En som sällsynt väl lyckas famna samtidens stora frågor är historiken Sverker Sörlin som i sitt lika personliga som allmängiltiga sommarprat utgår från en fobisk känsla av att inte kunna andas på en tågtoalett och landar i insikten om att vi behöver en ny historia för antropocen. Detta borde alla höra, och det kan man göra på Sveriges Radios webbplats.
Sörlin talar med sig själv och Sverige som utgångspunkt, men hans resonemang kan lätt generaliseras. En av hans poänger är att den viktigaste omvälvningen i modern tid – långt viktigare än alla ekonomiska och industriella landvinningar – är den bildningsrevolution som ägde rum med start på 1800-talet. Med allt vad den innebar av bibliotek, folkhögskolor och studiecirklar lade den grunden för ett samhälle där människor lärde sig känna framtidstro och tillit till sig själva och varandra.
Liknande ideal genomsyrar också ett annat av sensommarens glädjeämnen: Ulla-Lena Lundbergs roman Lyser och lågar som med start 1852 följer tre generationer i samma finländska familj en god bit in på 1900-talet. Central är just den bildningsresa som nationen och människorna gör, i synnerhet romanens Olga, en praktisk idealist som utför sitt livsvärv vid Finns folkhögskola i Esbo.
Lundberg bjuder på en litterär gestaltning av just den bildningslidelse som Sörlin talar om, den som inte bara betonar kunskap som individuell prestation utan också är lyhörd för vilken kunskap som är värdefull, för vad som håller ihop samhället och för hur vi kan veta och verka tillsammans.
En scen som formmässigt sticker ut ur den Lundbergska prosan är daterad till mars 1903. Då ordnar Finns folkhögskola under ledning av rektor Arvid Mörne en diskussion under rubriken Bör kvinnan erhålla rösträtt? 
Scenen är skriven som Olgas ordagranna protokoll över deltagarnas inlägg, och inte så lite påminner den om en nutida Facebooktråd – med den skillnaden att diskussioner om politiskt känsliga frågor tenderar att urarta i sociala medier.
Finns folkhögskolas internat, så som det såg ut 1946
Poängen är, tänker jag, att inramningen för romanens diskussion – fysisk närvaro, en ordförande, samma hårda bänkar under alla rumpor, samma närande mat i alla magar – gör att det känsliga, polariserade samtalet ändå kan föras. Också den här diskussionen har sin beskärda del av reaktionära troll, triviala lustigkurrar och mansplainare. Men den går att föra.
Det finns en underliggande tro på att samtalet är meningsfullt, och när känslorna svallar utropar rektor Mörne: ”Alla har rätt att säga sin åsikt. Här lyssnar vi också på våra meningsmotståndare!”
Precis samma tanke ekar hos Sverker Sörlin som kallar studiecirkeln för den kanske ”viktigaste av alla svenska innovationer”. Han berättar om sin farfar Tore, klassresenären och riksdagsledamoten, som talade så varmt om sin ungdoms studiecirklar och deras grundläggande premiss, ”allas rätt att tala, allas skyldighet att lyssna”.
Och är det inte just detta axiom som i dag perverterats till en ”allas rätt att inte lyssna, allas skyldighet att tala”? 
Det finns förstås situationer där man inte behöver lyssna och tillfällen där var och en måste säga ifrån. Men som generell utgångspunkt skapar självvald dövhet och pladder knappast plats för någon verklig sanningslidelse, och troligen inte heller för några verkliga framsteg. Det bästa som står att få är tillfälliga övertag i konkurrensen på en åsiktsmarknad.
Jag tror alltså att 2020-talet kunde ha mycket att lära av den traditionella folkbildningens sätt att iscensätta samtal och diskussioner, även om vi inte ska idealisera den tid Sörlin och Lundberg talar om.
Det gör ingen av dem heller. Sörlin kontrasterar de tidiga folkrörelsernas framstegsoptimism mot den blinda exploateringen av Norrland och den ovärdiga behandlingen av samerna. Lundberg visar att de ”trygga rum” som idag ofta omtalas lite föraktfullt som en politisk nymodighet för de överkänsliga, behövdes också på 1900-talets början. I ett uppföljande samtal till rösträttsdiskussionen låter hon folkhögskolans kvinnliga elever diskutera rösträtten för sig själva och först i det här sammanhanget vågar en av flickorna tangera en smärtpunkt som inte berördes i den första debatten: att rösträtten inte är så mycket värd för den som lever med män som utövar våld.
Ändå ger Lyser och lågar uttryck för en tillförsikt som många famlar efter i dag. Och den väcker i mig en längtan att föreslå obligatorisk folkhögskola för varenda europeiska 18-åring, ett år av diskussionsövningar, demokratisk förkovran, konstupplevelser och fria studier helt frikopplade från prepkurser, individuell karriärplanering och näringslivets behov – gärna under ledning av kloka humanister som romanens Olga Borgstedt och Arvid Mörne.
Det må vara en orealistisk dröm. Men Sverker Sörlin har rätt i att det är livsavgörande att kunna andas, och det i flera bemärkelser: vi behöver en atmosfär som går att andas lika väl som en offentlighet som går att andas och en ny historia som ger framtiden luft.
Detta med en ”ny historia” kan eventuellt låta som en självmotsägelse. Kan historien vara ny? 
Sörlins tanke är att vår samtids svåraste utmaningar till stor del är en produkt av processer och skeenden som vår historia beskriver som framgångar. Lika akut som klimatutmaningen blir det då att hitta en historia för antropocen, vår tidsepok. Och denna nya historia måste mer ödmjukt och kritiskt betrakta den utsugning av natur och människor som ägt rum – och samtidigt ge oss människor en förnyad tro på framsteget. Även om detta framsteg kanske handlar om att lära sig att leva med förlust.

ANDRA LÄSER