Vi vet inte vart dikten är på väg

En litet gäckande kantighet, med avbrutna fraser och rebusartat bildspråk, präglade Metha Skogs poesi senast jag läste henne: Sov fortare hette diktsamlingen (titeln är fortfarande svårbeskrivbart rolig). En liknande karaktär har poetens nya bok, Gång, fast i en något större skala, men härigenom är också en del problem uppförstorade.

Jag hade en teori sist, att Metha Skogs såväl motiviskt som stilistiskt spretiga dikt hängde samman med en sorts trohet gentemot skrivakten: att den tryckta versionen skulle ligga nära anteckningen, den första impulsen – men också nära allt som händelsevis störde denna impuls. Nära själva störningen. Men det kanske är fel, en felaktig förenkling för att försöka få syn på vad poeten vill. Eller så är jag helt enkelt fel slags läsare (den möjligheten måste man påminna sig ibland). I alla händelser upplever jag Gång som rätt svår att komma inpå, antingen det nu beror på att dikterna borde ha redigerats annorlunda, kanske mer, kanske mindre, eller på något annat.

Merparten av dikterna är fullmatade, långa, med ett slags kärva omskrivningar som motor. Ett utdrag:

Referenserna till musik, som i raderna ovan, återkommer genom hela boken, antingen det handlar om musikens teori, praktik eller historia, och det ger ett visst stöd i den annars något skelande eller språngvisa uppmärksamheten. Det finns fenomen i dikternas miljö som utgör en sorts strukturella analogier till notskrift, notlinjer, taktarter osv.

De kortare dikterna eller ibland enstaka rader som skjuts in mellan de matigare sektionerna är också välgörande – ibland förvisso inte helt begripliga, men ändå. Över huvud taget är Metha Skog mest läsvärd i kortare dikter, här bibehålls skärpan bättre och läsaren kan få sjunka in i orden, vrida och vända på scenerna i stället för att kastas in i en ny. Däremot är jag inte särskilt förtjust i det återkommande bruket av obestämd form på substantiv, som gör vissa dikter liksom telegramtorra och på fel sätt distanserade.

Om man då har lite svårt att känna för allt, går det också, märker jag efter en stunds läsning, utmärkt att sortera fram isolerade passager efter behag ur de större sjoken. Helt enkelt ignorera dikternas helhet och plocka russin.

Till Metha Skogs förtjänster ska också sägas att man nästan aldrig vet vart hon ska ta vägen i en dikt och bara därför kan vara ganska underhållande. Det kan bli ordvits (”Alla vill väl att alla vill väl”), ömsinta naturiakttagelser med oväntade metaforer eller i saklig ton utförd absurdism. Det kan också bli mer meditativa stunder, nästan helt bortom ordleken – då tycker jag nog allra bäst om Metha Skog: ”Vet var fälten i mig börjar och fortsätter / som vattensvall böljar i tillvarons intervallvågor”. Eller så snubblar man över någon lite mer publikvänlig fantasi, snubblar och blir hängande i en gåtfull paus: