Historiekulturella skuggor

Under våren har mediekonsumenter kunnat ta del av många texter som berör inbördeskriget 1918. Även om historikern i mig redan tidigare hade en viss kunskap om händelserna under detta år har jag med sorg i hjärtat stannat till inför skildringarna av våld och död. Också kvinnor har getts stort utrymme i texter som riktats till en större allmänhet.

Men krig, braskande rubriker och tydliga motsättningar säljer också tidningar. Utifrån en forskarintervju framhåller Hufvudstadsbladet att manliga historiker starkt kritiserat en bok som handlar om morden på 200 kvinnor i fånglägret Hennala i maj 1918.

I boken Hennalan naismurhat beskrivs det våld som drabbade kvinnliga rödgardister i fånglägret utanför Lahtis. Med boken vill författaren Marjo Liukkonen blottlägga kvinnors erfarenheter och hon ställer brännande frågor om hur sexualisering och kvinnohat parat med uppfattningar om degeneration och rashygien kan relateras till denna våldsexplosion och avhumanisering. Boken baseras i stor utsträckning på värdefullt och unikt minnesmaterial, centralt även i historisk forskning. Därtill är det oerhört viktigt att blottlägga hur uppfattningar om kön, makt, ras och sexualitet tvinnas samman i detta krigs slutskede och Liukkonen presenterar teorier som kan öppna för frågor kring det här.

Varför detta tal om sura, manliga historiker? Den angelägna boken kan kritiseras för brister i det vetenskapliga hantverket. Dels handlar det om forskningsetik och en vinklad diskussion kring tidigare forskning, dels om vanskligheter i studiens argumentation och källhantering. I flera recensioner har genushistoriker – oberoende av kön – påtalat detta. Det är viktigt att denna tematik beaktas med tillbörlig metodologi och med kännedom om källornas specifika tillkomsthistorier.

Vilken betydelse har uppfattningar om kvinnor och sexualitet i minnesberättelser av detta slag? Tvivelsutan finns tabubelagda tystnader när det gäller sexualiserat våld. Men kanske det också är så att beskrivningar av kvinnor och barn kan ingå som förstärkande element i skildringar av det mest hemska – just dessa element kan fungera på sådant sätt och därmed bädda för överdrivna tolkningar.

Det är viktigt att de våldsbrott som begicks bibehåller sin plats i det allmänna historiemedvetandet, inte minst morden på dessa kvinnor av vilka många var unga. I slutet av april gav Helsingin Sanomat stort utrymme åt en kritisk och initierad recension av ovannämnda bok och tidningen väljer att presentera den nyanserade texten med en uppseendeväckande rubrik, ”Suomen pahin sotarikos” (Finlands värsta krigsbrott).

Detta publiceras på årsdagen av ett annat brott: morden på ett stort antal civila ryssar – män, kvinnor och barn – i den då mångkulturella staden Viborg. Över 300 personer föll offer för etnisk rensning och bakom denna våldseskalering stod av allt att döma jägare.

Under ett år som detta ska bilden av det förflutna bli så mångdimensionell som möjligt.