Stockholm, lost

Dylan tackar men tvekar och hummar om att komma på fest. Tapani Ritamäki söker förklaringen genom textanalys.

Tapani Ritamäki.
Varför är Bob Dylan så tveksam med att åka till Sverige?
Svaret finns inte i hans gamla hits, min vän, utan i låten Highlands från 1997 – Dylans antagligen sista mästerverk.
Det är klart att en person som upplevt tomheten i Boston town inte kan känna väldigt starkt för chansen att få småprata med kungen och drottningen och deras ungar.
Inte ens Horace Engdahls klokaste aforism orkar han höra.
”The party is over / and there’s less and less to say.” (Det vet i och för sig Engdahl också.)
Highlands är Dylans version av Skriet. Först sexton minuter förundran över världen, därefter insikten att stegen ut ur den kan tas bara ett i taget.
Inledningens paradisbeskrivning är genialt konventionell, vår längtan är konventionell. Dessutom var bäckarnas brus bara en dröm. Sångjaget vaknar upp till samma gamla verklighet, samma gamla mardröm. Ingen har nåt att ge för det enda han vill ha är det han redan har gjort sig av med. Det är den gamla människan insikt. Sångens två enda oskyldiga rader lyder: ”I’m listening to Neil Young, I gotta turn up the sound / Someone is always yelling ’Turn it down’.” Oskyldiga i betydelsen en åldrings nedsatta hörsel.
Nej. Tänk att få se unga människor i en park, se dem dricka och dansa i sina brokiga kläder. Åtta miljoner svenska kronor är futtigt i jämförelse: ”I’d trade places with any of them, in a minute if I could”.
Sångens långa mittdel äger rum i en restaurang i Boston. Stället är tomt som livet. Restauranggästen vet inte vad han vill ha (”or maybe I do but I’m really not sure”), och frågar servitrisen om förslag. Hon säger att han liknar en som gillar hårdkokta ägg. Så han beställer ägg. Hon säger att de är slut. ”You picked the wrong time to come.”
Hon ber honom rita av henne. Han säger att han inte kan rita ur minnet. Hon säger att han inte behöver rita ur minnet, hon står ju rakt framför honom. Har han missat det?
Efter ytterligare trubbel (ingen penna, inget skissblock) drar han några streck på en servett. Hon säger att det inte är det minsta likt. Han svarar att han är ledsen, men det är just så hon ser ut.
Könskampen fortsätter. Hon påstår att han ger intryck av en som aldrig läst en kvinnlig författare. Han säger att hon har så fel. Och när hon börjar tenta honom på vilka, svarar han ”Erica Jong”. Jong för att rimma på wrong, men samtidigt ett namn med symbolik. Nåt knapplöst knull blir det inte, inte ens ditåt för hon ser honom som en äcklig chauvinist och han saknar lust. Han stiger ut på gatan (”full av folk som inte är på väg någonstans”). Nån frågar om han registrerat sig för att rösta?
Låten spelades in 1997 men aburdismen i frågan kan väl ses som en vink om att politiken är ett avslutat kapitel (folk tror väl inte att Dylan skulle komma till Sverige för att ironisera över Trump? Aldrig.)
I slutstrofen skiner solen, men det är inte samma sol som förr (utan av en grymmare sort). Lite tidigare har Dylan konstaterat med ord som kunde vara från hans 60-tal: ”I’m lost somewhere / I must have made a few bad turns”.
Och så avslutas alltihop med att sångjaget får nya ögon som gör att allt ser ut att befinna sig längre bort. ”Men det finns en väg till högländerna och i sinnet är jag redan där.”
Efter en nästan pinsamt lång tankepaus har Dylan nu förklarat att han kommer till Stockholm – om han kan. Den som lyssnat på Highlands förstår varför det är så svårt.
ANDRA LÄSER