Tassavtryck, svans med tofs – sommaren 1992 spanade Finland efter lejon i blåbärsriset

Där sitter vi i blåbärsriset och väntar på att något ska hända. Fotograferna har petat in nya filmrullar i kamerorna, de av oss som är ute för att rapportera för radiokanaler släpar på bandspelare i bushen. Ett lejonvrål på band, det kommer att göra sommaren. 

Några dagar innan, tisdagen den 23 juni 1992, har forsttekniker Martti Auvinen varit på uppdrag mellan tallarna just här i Ruokolax. Han promenerar i terrängen för att kartlägga en kommande avverkning i området då han plötsligt får syn på ett stort djur med fyra tassar och brun mage. Nyfikenheten driver honom närmare, och snart låter en lucka i buskaget honom se djuret i profil på bara tjugo meters avstånd. 

Under en knapp minut stirrar forstteknikern på djuret, som tittar tillbaka medan det lunkar vidare in bland trädstammarna. I det här skedet lägger Auvinen benen på ryggen. Han springer nervöst utan att stanna, springer fel där i skogen, men hittar sin bil till sist. Ett lejon. Hur ska han kunna åka tillbaka och rapportera att han hade mött ett lejon i en vanlig karelsk skog? 

De första som får höra om mötet med det stora kattdjuret är jordbrukarfamiljen Kemppainen. Auvinen har haft sin bil parkerad i närheten av den kemppainenska gården och tycker att han måste tala om för familjen vad han har sett. Därefter åker han till en gammal skidarkompis med sommarstuga i närheten.

Eftersom synen i skogen fortsätter att plåga forstteknikern långt in på kvällen lyfter han slutligen telefonluren och ringer jaktchefen på arbetsgivaren Enso-Gutzeit. Jaktchefen lyssnar, funderar och råder honom att meddela myndigheterna.

Följande morgon ringer Auvinen polisen. Anmälan hamnar i en rapport, rapporten plockas upp av en lokalreporter och så har följetongen om lejonet i Ruokolax sparkats i gång. Nu sitter vi i terrängen och dividerar om vad man kan skriva. 

En av dem som trampar omkring i Ruokolaxskogarna är storviltsexperten Erik S. Nyholm. Han arbetar för Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet i Kuusamo och har kallats in för att identifiera möjliga spår. Spåren är en central fråga och på gränsbevakningens soldathem i Imatra undervisas medierna med stordia och får höra att björnar har fem tår och lejon fyra.

Att avgöra vad som stämmer eller inte är omöjligt. Ena dagen meddelar polisen att man inte sett några lejonspår, andra dagen meddelar viltexperten att spåren han granskat är intrampade av ett kattdjur som inte hör hemma i den finska naturen. Senare bekräftar gränsbevakningen lejonspår längs en spånbana i Imatra medan en intendent från Högholmen granskar andra som visar sig vara fusk. Dem har några småpojkar uppenbarligen tillverkat med hjälp av en sked. Ryktesspridningen blir allt spretigare.

Lejonet, som allmänt kallas Elvi, blir nu också en kinkig myndighetsfråga. Jord- och skogsbruksministeriet kan inte fatta några beslut i ärendet eftersom jaktlagen inte innehåller några bestämmelser om lejon. Miljöministeriet kan inte fatta beslut om att skydda djuret med mindre än en ändring i det gällande naturskyddsdirektivet och miljöminister Sirpa Pietikäinen befinner sig på resa i Centralamerika. Slutligen kommer man till att Inrikesministeriet kan definiera lejonet som samhällsfarligt. När de tre ministerierna är överens om detta ger Inrikesministeriet viltexperten lov att vid behov skjuta lejonet. 

Medan dagarna går lär sig publiken att en fullvuxen lejonhona kan bli 2,7 meter lång och ha en boghöjd på en meter. Samtidigt blir lejonobservationerna allt fler. Lejon har setts, hörts eller anats på minst tre nya ställen. Personer som vill vara anonyma hör också av sig till myndigheterna. De vill bara inte tala under eget namn av rädsla för att betraktas som förvirrade. Andra tar gärna lite mediesynlighet.

En vecka efter den första anmälan i Ruokolax anmäler bonden Harry Sandvik en ny observation – den här gången har en lejonhona setts vandra över riksåttan i Ömossa söder om Kristinestad. Observationen är inte den enda i trakten och den 30 juni görs en avgjutning av stora tassavtryck och en nästan tre meter lång lega. Bilder faxas till storviltexperten Nyholm, som bekräftar att det handlar om lejonspår.

Nyholm meddelar att det måste handla om ett helt annat djur än det första. Tanken styrks av två 11-åriga flickor, som samma dag berättar att de har sett ett lejon dricka ur sjön Vesilampi i norra Imatra, 500 kilometer sydost om Kristinestad. Barnen, som hade åkt till sjön för att bada, berättar att lejonet hade lång svans och gick i cirklar på andra sidan av den lilla sjön. Några spår hittas aldrig, men den ena av flickorna, som senare utbildar sig till biolog, kommer att hålla fast vid sin historia ännu tio år efter händelsen.

Lika fast står Auvinen bakom berättelsen om sitt möte med lejonet. I dag är han 71 år, och en dag i början av juni 2022 svarar han i telefon på sin sommarstuga.

Undrar vad han egentligen tänkte den där tisdagsförmiddagen i skogen för trettio år sedan.

– Jag var rädd, svarar han.

– Jag hade kommit för att arbeta i skogen i tre veckor, men efter händelsen ringde jag distriktschefen och sa att jag inte tänker arbeta ensam.

Medierna må ha varit förvirrade av myndigheternas motstridiga uttalanden, men Auvinen hade hela tiden full tilltro till sina egna ögon och under de följande åren kontakt med viltforskare Nyholm.

– Till mig sa Nyholm senare att det är helt klart att lejonet fanns där. Han hade god privat kontakt med kolleger på ryska sidan om gränsen och de hade bekräftat för honom att det fanns ett lejon och berättat att minst tre stycken kattdjur hade smitit när transportvagnarna för en cirkus hade vält.

Förrymda olagliga cirkusdjur, ett exotiskt ryskt husdjur på egna vägar – spekulationerna varierade, men med dem fick historien en möjlig sanningsgrund. På Åbo Akademi säger folkloristen Blanka Henriksson att berättelser som den om lejonet kan ta fart och växa när det finns något i dem som kan förankra dem i verkligheten. 

Folklorister skiljer på berättelser av sagotyp och på dem som berättas i formen "Vet du vad jag såg? Vet du vad jag hörde?" Den berättarformen för fram tanken att det man snart ska få höra kan innehålla ett korn av sanning , en sanning som man sedan kan försöka bekräfta genom att berätta vidare och lyssna in reaktioner, testa vad som verkar rimligt att tro på.

– Det finns forskning som säger att vi äger en tilltro till människors förmåga att uppfatta saker. Vi utgår ifrån att den som säger att den har sett någonting också har gjort det, säger Henriksson.

De många vittnesmålen kring lejonet bäddade för en riktig modern skröna. Henriksson talar om intressedominans och referensramar. Begreppen betyder att nya observationer är sannolika när en historia som lejonobservationen väl kommit i svang. 

Henriksson påpekar också att vi omedvetet styr våra tolkningar mot sådant vi hört om.

– I dag är det osannolikt att träffa på ett troll i skogen, men för tvåhundra år sedan fanns levande berättelser, sägner om hur trollen var och vad de kunde ta sig för. I dag rapporterar vi i stället om vargar och björnar i naturen. Om någon säger sig ha sett ett lejon så håller man väl ögonen öppna. 

Själv var Henriksson tonåring när lejonjakten pågick. Hon följde spektaklet genom att läsa tidningarna på sin mormors sommarstuga i Nagu.

– Det var en rolig semesterföljetong, lite action i den här långsamma sommarvardagen. Vi pratade ganska mycket om det här i familjen, på ett skämtsamt sätt.

Medierna hittade ständigt nya vinklar i lejonfrågan. I juli 1992 sände till exempel MTV:s nyheter ett videoband som ett svenskt par hade filmat i Imatra. Allt lät bra tills en inkallad expert i direktsändning konstaterade att kanalen hade köpt in ett band med en lo.

Både äldre och moderna sägner kan spinnas runt rädslor och ängslan. Henriksson talar om hur ängslan formar samhällsberättelser och späder på historier, att vi – som i coronatider och med apkopporna – i vissa lägen släpper källkontrollen och för vidare information utan att vara så noga med sanningshalten.

– Historier kan vara osanna i sig, men ändå berättas för att själva berättelsen är underhållande eller för att den bär en poäng. När det gäller just lejonet tänker jag att berättelsen har en air av oskyldighet, men om man kritiklöst nu skulle börja berätta att ryssar redan har gått över gränsen och är inne i Finland är det en helt annan sak. Konspirationsteorier som sprids kan också få folk att göra saker som är farliga. 

Vad behöver vi modern mytbildning till? Vad har uppblåsta historier och berättelser som rört sig i sidled från där de startade för funktion?

Henriksson ser många bottnar. Vi söker underhållning, vill visa på orättvisor, hantera rädslor. Vi strukturerar våra tankar.

– Både äldre och mer moderna sägner handlar om vad vi är rädda för i samhället. Det kan vara allt från ganska små rädslor, som att göra bort sig, till stora, som rädslan för att förolyckas. Det finns kollektiva rädslor i ett samhälle och de kan manifesteras, men också ta mer fart, i den här sortens berättande.

Henriksson säger att berättandet är ett sätt att skapa ordning. Det räcker inte med att någon har sett ett lejon, man vill också ha förklaringar.

Lejonet engagerade inte bara myndigheter och lokalbefolkning, utan hela Finland. Regissören Mika Kaurismäki lovade lejonet en roll i filmen The Last Border – viimeisellä rajalla om djuret fångas levande. Privatföretagaren och konstnären Timo Kulhia skrev till ministrarna och erbjöd sig att betala för kalaset om lejonet kunde sövas ner och fraktas till ett reservat i Afrika eller Indien. Han hävdade att lejonet kan ses som hedersgäst som kommit för att gratulera Finland som fyllde 75. Andra arbetade för att lejonet skulle få en plats på Givskud Zoo på Jylland i Danmark. 

Medan inhemska medier och internationella nyhetsbyråer ångade på om lejonet passade andra på att skaffa sig lite synlighet på kuppen. Företaget Oy Maan Auto drog upp lejonet i sin annonsering och lovade donera 10 000 mark till Världsnaturfonden om djuret fångas levande. Företaget sålde Peugeot, som använder lejonet i sitt varumärke. Ruokolax kommun fick till ett tecknat lejon som användes vid brevfrankering i många år.

Storviltforskare Nyholm, som hade lovats assistans av gränsjägarna i trakten under jakten, var inte så pigg på att bara bedöva djuret, och fick medhåll från myndigheterna. Lejonet skulle helst skjutas. Nyholm hade inte erfarenhet av att skjuta bedövning i lejon och terrängen ansågs svår. Lejonet kunde både anfalla och springa bort mellan de små kärren i trakten, sade man.

I moderna sägner handlar en del om kontroll, säger Henriksson. Man frågar vem som egentligen är fienden. Den otämjda naturen? Sjukdomar? Annorlunda människor? Artificiell intelligens? Föreställningar skapas, rykten sprids och när något upprepas tillräckligt många gånger blir det sant.

Fredagen den 3 juli 1992 var det slut på lejonjakten och spårsökandet i Ruokolax, även om lejonobservationer rapporterades ännu i augusti. Experterna slog ut med händerna och åkte hem. Ortsborna stannade kvar. De pratade om att blåbären är mogna om någon vecka. För den som vågar ut och plocka.