Demilitariseringen är en enorm strategisk tillgång för Ryssland

Ålands Lagting.
04.05.2022 17:17 UPPDATERAD 04.05.2022 17:39
Jag känner starkt för Åland, även om jag inte är ålänning. Min farfars syster Agnes växte upp i Nagu, men gifte sig åländskt, vilket resulterade inte bara i en småkusin i Saltvik, utan ett otal barndomsbesök i Lemland Söderby och på Skarpansvägen i Mariehamn.
Denna min vurm för fredens öar har jag följt upp i vuxna år, bland annat med ett innehav i ett åländskt bolag och en därtill hörande styrelsepost som gett mig kontakter med både oligarker och vanliga ålänningar.
Dessa kontakter – med släktingar sedan spädbarnsåldern och åländskt näringsliv i vuxen ålder – har gett mig den största respekt för Ålands särart och historia. Inom Projekt Fredrika jobbar vi med begreppet "det svenska Finland", inte minst för att vi vill inkludera Åland. Såsom kommandes från riket har jag förstånd nog att inte prata om Svenskfinland, för Åland är Åland och ålänningar är ålänningar, medan finlandssvenskar är finlandssvenskar. Men jag har ännu inte stött på en ålänning som inte skulle se sig som en del av det svenska Finland.
Den åländska självstyrelsen har jag också förstånd att som utomstående låta bli att uttala mig om, men när det gäller militära frågor tar förståndet slut. Mitt förstånd att låta bli att blanda mig i interna åländska angelägenheter, alltså.
Vad gäller Ålands militarisering är jag nämligen familjärt belastad. Min far, född 1924, fullgjorde sin värnplikt på Hammarudda, mitt under brinnande krig. Det finns ett eklöv på hans grav i Nagu, för det räknades som frontmannatjänst – även om placeringen förstås var en oerhörd lyckträff för honom. Ryssen kom inte till det frontavsnittet, den gången.
Min morfar majoren deltog än aktivare i Ålands militarisering. Han var stabschef vid Skyddskåren på Åland. Mor min, född 1925, var Lotta och tog studenten vid Ålands lyceum. Detta under brinnande krig, som dock inte brann just på Åland. Där brann det så lite att också min morfar hade tid nog att undervisa i latin i Ålands lyceum, för ryssen höll inte Skyddskåren sysselsatt dygnet runt.
Vi hann före ryssen, den gången. Men inte heller den gången brydde sig ryssen om Ålands demilitarisering utgående från vad Nationernas förbund beslutat, utan enbart på grund av Finlands och Tysklands militärmakt. Hade inte Tyskland varit så starkt som det var, och hade inte Finland varit närvarande, hade det gått illa.
Och nu då? Ålands demilitarisering är en enorm strategisk tillgång för Putins Ryssland. Den konfiskerade Grüssnerska fastigheten har ryssen inte nyttjat, men från ryska konsulatet på Norra Esplanadgatan utgår en fara som sträcker sig ända till Åbolands skärgård i öster. Jag vill inte att Nagu invaderas av ryssen från väster.
För ett Ryssland på krigsfot är inte ett ukrainskt eller ens ett ryskt människoliv värt ett ruttet lingon. Visst har ryssen klåpat till det till både sjöss och land i Ukraina, men det vore naivt att tro att inte ryssen hade en i detalj uttänkt plan för att kvickt befästa Åland. Risken finns att det blir Bucha-massgravar vid Lumparn och att landskapsregeringens ministrar deporteras till Gulagarkipelagen.
Ålandsservitutet (1856), Ålandskonventionen (1921), fördraget mellan Finland och Sovjetunionen angående Ålandsöarna (1940) samt fredsfördraget i Paris (1947) är inget Ryssland bryr sig om. De ger Åland lika mycket som Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten gav Finland. Närmare bestämt en illusion om trygghet.
Tvärtom hotar liturgin från 1950-talet till 1980-talet Ålands självstyrelse, ja, dess existens. Liturgin skadar Ålands turistnäring redan denna sommar, för Finlands anslutning till Nato väcker tankar och känslor hos finnarna som gör att de lätt uppfattar ålänningarna som privilegierade, bortskämda och otacksamma för det skydd Finland ger Åland.
Finlands uppgift är att försvara Åland. Helsingfors sitter inne med militärt ansvar och militärt omdöme. Jag skulle sova tryggare, både för mina åländska vänners del och såsom er närmaste granne i öster, om vi hade lite inhemska grå gubbar ständigt närvarande där. Hellre det än ryska gröna gubbar som våldtar och torterar på fredens öar.

Kaj Arnö,

München, Tyskland

ANDRA LÄSER