Vårt pensionssystem är föråldrat, dyrt och ineffektivt

Jag läste med stor behållning Torsten Fagerholms ledare (HBL 13.10). Vårt pensionssystem är föråldrat, dyrt och ineffektivt. Reformer har efterlysts tidigare av bland annat Nicholas Anderson, oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring. Redan 2014 tog han upp problemet i två kolumner i Affärsmagasinet Forum: ”Verkligt och maskerat sparande” och ”Riv pensionsbolagen”.

Anderson hänvisar till Olli Pusas rapport ”Renkien kaappaus” där förvaltningen av pensionsmedlen utförligt granskas och kritiseras.

Carl Haglund, nytillträdd vd för Veritas, lovar i HBL (19.10) bättre avkastning på fonderna och tittar på Sverige, som har högre aktievikt i placeringarna än Finland, 50 procent mot 35 procent. En procentenhet skulle ha en stor betydelse. Han nämner inget om att avkastning och risk har ett betydelsefullt samband. Elementär kunskap för placeringsrådgivare.

I Kauppalehti samma dag konstaterar Haglund att nedskärning av kostnaderna är en droppe i havet i jämförelse.

Tidningen Dagens Industri rapporterade (19.3.2014) att pensionsfondernas ledarlöner uppgick till 150 000-360 000 euro årligen. Enligt Nicholas Anderson var detta ungefär hälften av vad de finländska pensionsbossarna fick.

Den 30 mars 2021 jämförs i Kauppalehti avkastningen för de finländska och svenska pensionsbolagen. Den reella avkastningen på placeringarna uppgick till 4,6 procent för de finländska pensionsbolagen medan motsvarande siffra för de svenska AP-fonderna var 8 procent. Föregående år uppgick de samlade pensionsmedlen i Finland till 221 miljarder euro. Skulle placeringarna ha skötts lika effektivt här som i Sverige under perioden 2011–2020 hade beloppet varit 77 miljarder större. År 2017 kostade förvaltningen 1,6 miljarder euro eller 0,9 procent av placeringarnas värde då kostnaden i Sverige begränsades till 0,1 procent. Skillnaden 0,8 procent är Haglunds droppe i havet!

Anderson skriver: ”Bolagens portföljer verkar vara egennyttiga brickor i ett maktspel. Kundernas toppledning, pensions- och fackbossarna, arbetsgivarförbunden (EK) och banklobbare tycks dela på makt och finansiella förmåner, på bekostnad av vanliga anställda och pensionärer”. Han konstaterar att patienten mår illa och föreslår följande recept: ”Alla lagstadgade offentliga och privata pensionsbolag borde läggas ner och alla pensioner borde slås samman till Finlands Pensionsverk med minsta möjliga anställda.

Fusionsfördelarna skulle vara enorma: Kostnaderna för det lagstadgade pensionssystemet minskar med minst 500 miljoner per år. Överlopps styrelsemedlemmar gallras bort med en kraftig reduktion av toppledare. Låt dem söka jobb utomlands eftersom de ju alla anses uppfylla krav på London, Frankfurt, Paris och New York. Risken för moraliska tvivelaktigheter (moral hazard) minimeras. En organisations beteende påverkas av vetskapen om att eventuella kostnader ligger på annan part. Cheferna tar onödiga risker då de är skyddade från konsekvenserna av dåligt beslutsfattande. Vanliga medborgare skulle få högre pensioner. Och viktigast av allt: pengarna kunde användas att stötta vårt land strategiskt på en globaliserad marknad.

Dagens behov är mycket olika gårdagens. Vi måste säkra nästa generations resurser, kompetens och kunnande – som behövs i den globala konkurrensen”.

Så långt Anderson 2014.

Av naturliga skäl vill ju inte pensionsbolagens bossar och styrelser ta tag i dessa frågor. Konstigare förefaller det att de politiska beslutsfattarna inte ägnar något intresse åt saken. Fortsätt alltså gärna Fagerholm och andra undersökande journalister att rota i pensionsbolagens förehavanden. Det behövs!