Ångest, ängslighet och självcentrering

Lek blir blodigt allvar när ett gäng rika tjugoåringar flyr undan en orkan till en enslig herrgård. Bodies bodies bodies blandar skräck med rå humor och ironi på ett närmast kaotiskt sätt. Får det faktiskt vara så här roligt att se unga vuxna implodera av osäkerhet?

Amanda Stenberg och Maria Bakalova i en skräckfilm där rika ungdomar lekar en dödlig lek på en herrgård.
Martina Moliis-Mellberg
15.09.2022 18:00 UPPDATERAD 15.09.2022 18:03

SKRÄCK/KOMEDI

Bodies bodies bodies
Regi: Halina Reijn. Manus: Sarah DeLappe efter en berättelse av Kristen Roupenian. Foto: Jasper Wolf. I rollerna: Amandla Stenberg, Maria Bakalova, Rachel Sennott, Pete Davidson, Lee Pace, Chase Sui Wonders, Myha'la Herrold. 95 min. F16
Skådeplatsen för Halina Reijns engelskspråkiga debut Bodies bodies bodies är klassisk: en stor herrgård ute på landet, här kan ingen höra dig skrika. Lägg till en storm och ett strömavbrott så har du perfekta förutsättningar för både skräck och blodbad. Reijn är ändå inte primärt intresserad av det explicit obehagliga – det här är social satir mer än slasher, även om blodet rinner och kropparna även här samlas på hög.
Bee (Maria Bakalova) följer med sin flickvän Sophie (Amandla Stenberg) till en “orkanfest” och Bee är nervös. De har bara dejtat några veckor och Sophies vänner, precis som Sophie, är rika och imponerande. “De är inte så nihilistiska som de verkar på internet”, säger Sophie i ett försök att lugna Bee, men så fort de dyker upp står det klart att stämningen är ansträngd. Sophies närvaro faller inte alla i smaken. Här finns Sophies barndomsvän David (Pete Davidson) vars föräldrar äger gården, hans skådespelarflickvän Emma (Chase Sui Wonders), poddaren Alice (Rachel Sennott) och hennes dejt Greg (Lee Pace), och så Jordan (Myha'la Herrold) som verkar mest irriterad av dem alla.

Mörda i mörkret

Sprit, droger och en lek som går ut på att “mörda” folk i mörkret – vad kan gå fel? Det hela slutar i gräl och splittringarna i gruppen blir bara tydligare. När någon sedan på riktigt hittas död finns det ingen hejd på anklagelserna. Vem är vän, vem är fiende? Vad allt finns där i bakgrunden, ouppklarat? Allt som sagts och tänkts bakom ryggen på någon, gammalt groll, avundsjuka, missunnsamhet, förakt, pikande, positioneringar, egon. I Bodies bodies bodies är strävan efter att rädda sitt egen skinn den farligaste fienden.
Amanda Stenberg, Maria Bakalova, Chase Sui Wonders och Rachel Sennott i ett Agatha Christie-inspirerat mordmysterium.
Filmen är baserad på en berättelse av Kristen Roupenian, vars New Yorker-novell Cat person blev en viral sensation för några år sedan. Här är det ännu tydligare fokus på gen Z i både estetik och manus – som när Alice desperat upprepar “Han är månen i Vågen och det säger faktiskt mycket om en människa!” för att avvärja misstankarna mot Greg. Strömavbrottet ger filmfotografen Jasper Wolf möjlighet att leka med ljuskällorna som större delen av filmen kommer från mobilskärmar och ljusstavar i olika neonfärger. Det är riktigt snyggt och tillsammans med musiken (signerad Charli XCX, Shygirl, Tommy Genesis etcetera) skapas en skön bakgrund för den katt och råtta-lek som utspelar sig.

Nihilismen lever

Bodies bodies bodies blandar skräck med rå humor och ironi på ett närmast kaotiskt sätt, och det är såklart meningen – nihilismen lever och mår bra. Tempot är uppskruvat hela vägen, det är bara att ge sig hän, och jag undrar: får det faktiskt vara så här roligt att se ett gäng unga vuxna implodera av ångest, ängslighet och självcentrering? Här finns såklart också klassaspekten, likvideringen av de rika – det såg vi redan i Ready or not och The hunt. Jag jämför hellre med metahorrorfilmer som Scream och Jennifer’s body, även de slashers med självdistans.
Visst finns här kanske lite för mycket självmedvetenhet ibland, det finns en viss förutsägbarhet i konflikterna, och porträtteringen är tunn. Karaktärerna är typer mer än människor; bortom det faktum att de flesta verkar rätt vidriga, bortskämda och osympatiska lär vi knappast känna dem. Mig stör det dock inte nämnvärt tack vare en helt suverän ensemble, där särskilt Rachel Sennott fullständigt lyser. Det gjorde hon redan i Emma Seligmans otroliga Shiva baby (se den!) och här visar hon att det inte var en tillfällighet.

ANDRA LÄSER