Kolumn: Minska mattan

Längsmed Pojovägen i Raseborg står ett hus med en bokstavligen sagolik blomsteräng. Blåklint, prästkragar och en mängd andra blomster vajar harmoniskt på meterhöjd. Såsom det såg ut i Kaisa Rastimos film Heinähattu ja Vilttitossu, men då var vägrenarna fotoshoppade eftersom Finland år 2001 inte hade särskilt många ängslandskap kvar.
Numera talas det något mera om vårdbiotoper, det vill säga gammaldags ängar, gärden och beteshagar. (Finskans term för samma sak är perinneympäristö, traditionell omgivning, och begripligare.) En fjärdedel av våra utrotningshotade arter hittas i sådana miljöer.
Raseborgs stad har nu satsat på att återskapa blomsterängar. Parkchef Maria Eriksson beskrev i en intervju för Yle Västnyland hur naturens mångfald och både växtlighetens och insekternas välmående blivit allt viktigare för staden. I Ekenäs finns det skyltar som förklarar att gräset på vissa områden fortfarande klipps kort, medan till exempel det på Kvarnbacken får växa vildare.
Parkchefen uppmanar dessutom alla att ”låta bli att klippa gräs så väldigt noga”. Här har hon diplomatiskt sagt inte blivit helt hörsammad. Att springa sommarkvällar i trakten bjuder på besynnerliga syner. Så många ställen som iklätts en enformig, tvåcentimeters gräsmatta så långt tomtens gränser når. Som om en grön nätstrumpa dragits över ägorna. Stugan förklädd till golfplan. Ofta finns en bastant sittgrupp någonstans men aldrig syns människor – borträknat de som sitter på sina maskiner och klipper sagda gräs. Förra gången såg jag ett charmigt par i breda solhattar sitta lätt hopsjunkna och stilla vid sin vinbärsberså. Jag gladdes åt att möta de första icke-bensinmotorforslade hominiderna på sju kilometer och avvägde att be om ett glas vatten, då de visade sig vara fågelskrämmor.
Visst, en nyklippt gräsmatta har sin unika charm. Likt tätt trimmat hår smeker den underliggande strukturer, arkaiskt och erotiskt på samma gång. Nässlorna vantrivs medan barnen springer tryggt. Poeten Jorie Graham fångar gräsmattans skönhet på vårvintern, med ”små pölar snösmält som sidogångar och frusna gräsmattor lyfter, fyllda av himmel”.

Men faktum är att just inget växande är så naturovänligt
som gräsmattan. Hårt klippt gräs kräver vatten och motorer, men lockar inte andra växtarter, humlor eller bin.
Ändå har vår trädgårdskultur gjort gräsmattan till kung. Att vårda sin tomt har blivit lika med att klippa gräs, vilket utförs med omsorg, ömhet och fullständigt goda avsikter. Att gräset som känt alltid är grönare på andra sidan har tolkats som ett startskott för tävlan mellan grannar, vare sig det gäller höghus, radhus eller villor. Jag har en nära väninna för vilken gräsklippning är den bästa terapin. Och antagligen är en viss sorts manlighet förknippad med grillar, bilar och just gräsmattor.
Vi iakttar med andra ord en ingrodd (sic) social norm, som behöver brytas med andra normer. Brittiska Plantlife lanserade för tre år sedan No Mow May – på svenska exempelvis Minska Mattan Maj – en vårmånad då man inte ska klippa gräsmattan alls.
Det snillrika med kampanjen är att den är socialt smittsam och belönande. En No Mow-skylt förklarar varför tomten är vildvuxen medan ägarna kan plocka ekopoäng genom att göra ingenting.

Likt kampanjer för att sluta röka eller börja sporta känns en begränsad tid överkomlig: klipp inte på fyra veckor! Sedan, då man vant sig, är det bara att fortsätta med den nya livsstilen. Månadskvoten kan nämligen skippas.
I USA, där trenden spridit sig stort, uppmanar bland annat Las Vegas till ”no mow” året runt. Husägare får tre dollar per kvadratmeter om de ersätter mattan med annat. Generiska gräsmattor ska nu vika för personligare trädgårdar, med blommor, buskar, fjärilar och mindre vattenåtgång, berättar parkchefen där.
Gärna såg jag mera av samma hos oss. Snitsiga ”Minska mattan!”-skyltar, gratis råd och stöd för omplantering. Fanns det ett pris för vackraste ängen i Nyland vet jag vart det borde gå.

ANDRA LÄSER