Reportage: Mauno Koivisto följdes på jordelivets sista färd

En efter en lyfts de bort – de överdådiga blomsteruppsättningarna som har lagts ner vid kistan en liten timme tidigare. Därefter avlägsnar kadetterna Mauno Koivistos hederstecken och krigstida medaljer från katafalken som den sista krigserfarna presidentens kista vilar på. Koivistos statsbegravning är en stramt dirigerad solenn ceremoni och en akt med en djupt andlig dimension.

Adjö Mauno Koivisto. Presidentens sista resa mot Sandudds begravningsplats inleds efter jordfästningen i domkyrkan.
I domkyrkans krypta är det mörkt och trångt. Dussintals och åter dussintals kadetter passar på att vila en stund innan det är dags att styra stegen en trappa upp för att medverka i den jordfästning där Mauno Henrik Koivisto får sin sista anhalt på väg till evigheten.
Nere i den skumma källaren sveper några av kadetterna proteindrycker avsedda för idrottsmän medan de väntar på ordern att skrida till verket. Kadetterna säger sig inte vara nervösa – för de har övat, och övat i två hela dagar. De är övertygade om att tillställningen kommer att bli just så andäktig som planerat.
Den här vackra Kristi himmelsfärdsdagen badar det vitmålade diskret dekorerade kyrkorummet i ljus. Framme vid altaret finns den svarta sammetsbeklädda katafalken på vilken Koivistos kista ligger insvept i den finska statsflaggan. President Mauno Koivisto har här och nu sin sista jordiska roll – att som död stå i fokus i en noggrant regisserad ceremoni som följs av församlingen i kyrkan och av allmänheten via tv, radio och internet.
Kyrkosalen börjar fyllas av inbjudna begravningsgäster: främst är det tidigare och sittande rikspolitiker, riksdagsledamöter tidigare regeringsmedlemmar och ambassadörer. Och så förstås högt uppsatta militärer: generaler och amiraler.

Hattkavalkad

Officerarna bär sina paraduniformer medan resten av männen har mörk kostym och sorgslips. För damerna innebär klädkoden sorgdräkt något större variation: De flesta bär svarta dräkter, andra långärmade klänningar, likaså i svart.
För att vara en statsbegravning i en republik är det förvånansvärt många kvinnor som bär hatt och variationerna är stora: vissa, till exempel riksdagsledamoten Jutta Urpilainen har valt en bredbrättad stråhatt, medan statssekreterare Paula Lehtomäki bär en mindre huvudbonad – en så kallad coiffe.
Den nystärkta altarduken pryds av ett blomsterarrangemang som i huvudsak består av vit hortensia med blå inslag av iris och scilla. De gröna kvistarna i buketten är något så exotiskt som eukalyptuskvistar och sparrisblad.
Vid kistan står fyra officerare som med jämna mellanrum avlöser varandra i hedersvakt. Regeringen som tågar in i samlad trupp är bland de sista gästerna som anländer. Härefter följer de tidigare presidenterna Tarja Halonen och Martti Ahtisaari med sina respektive och Mauno Koivistos änka Tellervo Koivisto som kommer ledsagad av dottern Assi Koivisto och svärsonen Heikki Allonen.
Som sörjande änka satt Tellervo Koivisto längst framme i kyrkan.
Jordfästningen inleds med sorgmusik av Jean Sibelius och när den har klingat ut stämmer domkyrkans egen berömda gosskör, Cantores Minores in i sången Finsk bön av kyrkomusikern Taneli Kuusisto. Det låter himmelskt vackert. De ljusaste sopranrösterna inleder och efter ett litet tag får de sällskap av mörkare ynglingsstämmor.
Djupt gripande är det då fru Koivisto bräcklig, blek och sammanbiten reser sig upp och går fram till sin makes kista tillsammans med en adjutant som bär ett fång djupröda rosor som läggs ner vid kistan. Nästa i turen är dottern Assi med make och hans söner som likaså lägger ner mörkröda rosor. Härefter följer statsmaktens blomsterhyllningar: Riksdag, regering och Koivistos tre efterträdare på presidentposten kommer med stora kransar av blåvita blommor.
Fru Tellervo Koivisto tog farväl av sin make med ett fång djupröda rosor som lades ner av adjutanten.
Koivistos familjepräst, biskop emeritus Eero Huovinens jordfästningstal är fängslande.
– Ärade och älskade Tellervo Koivisto, Kära Assi och Heikki, inleder Huovinen vördnadsfullt.

Koivistos stora händer

Huovinen tar fasta på Koivistos stora händer vars verk lämnade djupa spår i det självständiga Finlands hundraåriga historia. Han berättar hur Koivistos volleybollskamrater ännu i år fick höra hur det gick till då presidentens avdelning Törni under fortsättningskriget hade tillfångatagit två ryssar och Koivisto hade fått order om att ta hand om fångarna. Väl på den finska sidan om frontlinjen, möttes sällskapet av finländska soldater som började misshandla de ryska fångarna. Koivisto blev då arg på sina landsmän, lyfte sin hand och sade "Rör inte dessa män, de är mina fångar, de är mina bröder."
Tre skovlar sand. Av jord är du tagen och jord skall du åter bli. Jordfästningen förrättades av Koivistos familjepräst, biskop emeritus Eero Huovinen.
Huovinen tar också upp hur Koivisto gillade att sjunga psalmer, till exempel med adjutanten i baksätet i bilen och vid kamraternas sjukbesök. Ännu i år när vännerna kom och hälsade på presidenten och frågade vilken psalm som skulle sjungas var svaret givet: Närmare, Gud, till dig, närmare dig. Då vännerna inledde psalmen alltför lågt avbröt Koivisto och korrigerade till en högre tonart. Koivisto, som tyckte att det var viktigt med traditioner, höll fast vid den gamla textform som han hade lärt sig som ung. Och samma ålderdomliga psalmtext sjunger församlingen för presidenten för sista gången i kyrkan.
Ett av de största ögonblicken under jordfästningen är då barytonen Jorma Hynninen tillsammans med Cantores Minores sjunger Veteranens kvällssång, ett stycke som presidentens anhöriga uttryckligen hade önskat. Ingen lämnas oberörd av det fängslande uppförandet och biskop Huovinen brister ut i gråt där han står framme vid altaret vänd mot församlingen.
Gråtande biskop. Veteranens kvällssång, framförd av Jorma Hynninen och Cantores Minores, fick många i kyrkan att brista ut i gråt, så även biskopen.

"Gott omdöme och återhållsam vishet"

President Sauli Niinistö håller minnestalet i kyrkan. Det har sagts att Niinistö ser Koivisto som sin förebild på presidentposten och då Niinistö i talet beskriver Koivistos hållning till utrikespolitiken är det oundvikligt att dra paralleller till den utrikespolitik som Niinistö själv förfäktar:
– Mauno Koivisto tog ledningen inom utrikespolitiken vid en tid då kalla kriget skärptes. Ett gott omdöme och återhållsam vishet var hans svar på situationen. Det fanns ingen anledning att återuppfinna de utrikespolitiska riktlinjerna, eftersom den traditionella linjen gav gott om spelrum för flexibla tillämpningar.
HBL sitter under jordfästningen två bänkrader bakom Paavo Väyrynen. Riktigt intressant blir det då president Niinistö i sitt tal nämner hur Koivisto som statsminister år 1981 råkade i trångmål "då man försökte fälla den regering som han ledde." Niinistö nämner inga namn men den som känner Finlands politiska historia vet att det var just Väyrynen som var starkt engagerad i att försöka fälla Koivistos regering. Hur Väyrynens ansiktsuttryck ser ut då Niinistö framme vid altaret i minnestalet påminner om försöket att fälla regeringen förblir oklart. Men helt tydligt lägger Väyrynen huvudet på sned och skruvar på sig i den hårda kyrkbänken då Niinistö inför hela församlingen påminner om de inrikespolitiska dusterna år 1981.
Efter presidentens tal följer Finlandiahymnen och när Cantores Minores ljusa stämmor än en gång har klingat ut följer kompakt tystnad under vilken de kistbärande generalerna och amiralerna intar sina platser. Den som inte är förberedd då Narvamarschen plötsligt sätter i gång med ett hårt slag på bastrumman får hjärtat i halsgropen. I raka led marscherar följet ut till takten av den militära sorgmarschen som även spelades vid Kekkonens och Mannerheims begravningar. Akten är över och kistan bärs mot porten och färden till Sandudd. Så lämnar Mauno Koivisto för sista gången kyrkan följd av de ord som fälldes strax innan: Då våra egna händer blir trötta och orkeslösa kan vi förtrösta oss på det evigas händer.
Farväl till överbefälhavaren. Processionen svepte förbi presidentens slott under militära hedersbetygelser.
På väg längs med Norra Esplanaden till sista vilan.

ANDRA LÄSER