Makten har alltid ljugit, det nya är skamlösheten

Journalistiken behöver bli bättre på att ställa de riktiga, kritiska och systemutmanande frågorna om världsordningen. Men demokratin behöver inte mer cynism, skriver Fredrik Sonck.

Ljuger. Journalister bör utgå från att Vita huset aldrig berättar den oförvanskade sanningen – vem som än bor där. Det hävdar dokumentären All Governments Lie.

DOKUMENTÄR

All Governments Lie. Truth, Deception, and the Legacy of I.F. Stone
Regi: Fred Peabody
Kanada 2016
Visas på Docpoint 28.1 och 29.1
Faktaresistens, post-sanning och "alternativa fakta" hör till tidens modeord, och Donald Trumps speciella förhållande till sanningen gör att det finns anledning begrunda dem noga. Aldrig har det ljugits så mycket som nu.
Eller har det? På filmfestivalen Docpoint visas en vältajmad dokumentär som hävdar motsatsen: Att makten ljuger är verkligen inget nytt. Det gäller inte minst Donald Trumps företrädare: Lyndon B. Johnson drog in USA i Vietnamkriget med en lögn, Nixon ljög om Watergate, Clinton om sina sexuella eskapader, Bush om Iraks massförstörelsevapen.
Och när makten inte blåljuger så förskönar den sanningen och undviker att svara på frågor. Hur mycket man än kan sakna den sympatiske Barack Obama måste man konstatera fakta: presidenten som lovade transparens då han tillträdde har lika lite som sina företrädare ställt upp på intervjuer där journalister utan förbehåll fått ställa kritiska frågor, till exempel om hans omfattande drönarattacker som kostat hundratals oskyldiga människor livet. Det ligger en paradox i att många nordbor beundrar den förra presidenten så högt. Om deras egna ledare var lika otillgängliga skulle de tala om diktatorsfasoner.
Så nej – politikens förhållande till sanningen har alltid varit infekterat. Det nya är skamlösheten. Den politiska logik som tidigare sade att lögnen är pinsam och straffas av väljarna är satt ur spel. Donald Trump visade att sanning eller lögn inte spelar så stor roll, i alla fall ingen avgörande roll.

Journalistikens kris

Men kanske handlar det inte så mycket om att lögnen uppvärderats som om att sanningen nedvärderats? Att världen står på så hal is i dag är inte bara ett magnifikt misslyckande för politiken, utan också för de medier som genom att långsamt devalvera sanningen varit med om att skapa fenomenet Trump.
Titeln på Fred Peabodys dokumentär All Governments Lie. Truth, Deception, and the Legacy of I.F. Stone känns både självklar och skrämmande. Filmen hade premiär ett par månader innan Trump valdes till president, vilket inte förtar någon dramatisk effekt, eftersom syftet inte är att framställa honom som ett unikum, utan att peka på det träd vars frukt han är. Parallellt drar dokumentären en lans för den traditionella undersökande journalistiken och som föredöme lyfts journalisten Isidor Feinstein Stone fram. Med sin rigorösa research i protokoll som andra medier försmådde blev han respekterad i det efterkrigstida USA, som mannen bakom I.F. Stone's Weekly, som han producerade tillsammans med sin hustru 1953–71. Där gjorde Stone många stora avslöjanden, som inspirerat flera av de journalister som intervjuas i dokumentären.
Peabodys film är definitivt sevärd, men lite spretig i sin mediekritik. Dess olika sidospår illustrerar nämligen rätt olika saker: här finns övergripande ideologisk kritik, konkreta fallstudier, historiska tillbakablickar, studiebesök hos alternativa medier och verksamma journalister som funderar på sin yrkesroll. Även om filmens huvudpoäng inte går att ta miste på så är det inte helt lätt att bena ut huvudargumenten i dess mediekritik, som friskt blandar konkret och abstrakt.

Kommersiella drivkrafter

På sin mest påtagliga nivå problematiserar dokumentären den skeva nyhetsvärderingen bland branschens giganter, i synnerhet de stora tv-kanalerna. Det kan handla om hur kändisskvaller prioriteras framför politisk rapportering eller hur ett respekterat program som 60 minutes numera rutinmässigt väljer bort ämnen som inte är tillräckligt publikfriande.
Dokumentären följer bland annat den grävande journalisten John Carlos Frey till Brook county i Texas där kvarlevorna efter 200 människor grävts upp ur massgravar, men "glömts" bort och dokumenterats på ett minst sagt amatörmässigt sätt av myndigheterna. Ett scoop kunde man tycka, men eftersom det rör sig om invandrade mexikaner förmodar de flesta publicister att publiken inte bryr sig. Den enda anledningen till att Frey kan fortsätta sitt arbete är att hans lön betalas av en stiftelse, för också på USA:s väldiga marknad är gräv av det här slaget kommersiellt olönsamma. (Mot slutet av dokumentären föreslås två finansieringsmodeller för framtidens kvalitetsjournalistik: allmännyttiga stiftelser eller gräsrotsfinansiering. Väl värt att begrunda också på mindre mediemarknader än den amerikanska).
Men även om formeln "billig produktion + stor popularitet = kommersiellt intresse" äger sin giltighet förklarar den inte alla skevheter i journalistiken. I F Stone Weekly visade med sina 60 000 prenumeranter att kvalitetsjournalistik kan vara en god affär. Men varför avstår stora medier ibland från att göra denna goda affär?
Det huvudsakliga exemplet är hur amerikanska mainstreammedier vid upptakten till Irakkriget inte bara svalde lögnen om Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen, utan aktivt reproducerade den. Det hade inte behövts någon gigantisk journalistisk insats för att visa att Bushadministrationen inte hade torrt på fötterna men i stället tävlade de stora tv-kanalerna om att med benäget bistånd av pensionerade generaler göra direkt krigspropaganda. Anrika amerikanska tidningar var inte mycket bättre. Washington Post hade den kritiskt vinklade artikeln men gömde undan den långt bak i tidningen.

Subtil propaganda

Här duger inte simpla kommersiella incitament som förklaring. I stället knyter dokumentären an till Noam Chomsky – som också intervjuas – och hans idé om medierna som ett slags "producenter av samtycke" en term som också gett titel åt boken Manufacturing Consent (1988).
Tanken är i korthet att mediernas propagandafunktion är subtil i moderna demokratier: det finns ingen politruk som berättar vad som får sägas utan mediehusen har själva internaliserat vissa antaganden och idkar frivillig och ofta omedveten självcensur vilket placerar vissa frågeställningar, ämnen och vinklar utanför det acceptablas ram. Den kan till exempel säga att det är orimligt att motsätta sig en kampanj mot en diktator som Saddam.
Chomskys mediekritik är inte särskilt svår men ändå mer omfattande än dokumentären eller denna recension kan redovisa för. Men man kan dra vissa paralleller såväl till vår inhemska "finlandisering" som till Foucault och ett vidgat diskursbegrepp, det vill säga att vi genom vårt språkbruk upprättar yttre gränser för vad som är godtagbart att säga i en fråga. Att bryta med diskursen är tabu.
Här hör jag rasisterna ropa: "Det är precis det vi menar med politisk korrekthet!" Och vad gäller själva mekanismen måste man faktiskt ge dem rätt: många rasistiska uttalanden kan identifieras just för att de faller utanför det godtagbaras ram. Den viktiga preciseringen är att ramen i sig inte har just något att göra med vad som är moraliskt riktigt eller inte: det är en helt annan diskussion. Rasistiska uttalanden kan nämligen också falla inom diskursen, och gränserna är inte stabila över tid och rum. Visst kunde man säga att homosexuellas rätt att leva i öppna och juridiskt erkända förhållanden på 1950-talet var en politiskt inkorrekt tanke.
Poängen är att det också i vår tid finns "sanningar" som etablerade medier och "upplysta" medborgare tar för givna, men som kommer att omprövas i framtiden. Vi kan inte veta vilka de är men att påstå att de inte finns vore oerhört arrogant.

Politikerförakt och journalistförakt

All Governments Lie utmynnar i en slutsats om att "kuppen redan ägt rum": att storkapitalet dominerar samhällsutvecklingen så totalt att det inte spelar någon större roll vem som vinner ett presidentval. Och att medierna i stort accepterar dess överideologi utan knot: tillväxt, konsumtion, konkurrens, att marknaden gör som den vill och att det är lönlöst att kämpa emot.
Att journalistiken behöver bli bättre på att ställa de riktiga, kritiska och systemutmanande frågorna om denna världsordning instämmer jag i.
Den kniviga följdfrågan till Peabody är ifall hans huvudtes (att alla politiker ljuger) ändå inte blir lite problematisk i förhållande till hans slutsats (att kapitalismen styr världen)? För om en kritisk journalistik ska nå ut till och påverka människor så måste det finnas en kanal för deras vrede över sakernas tillstånd i storkapitalets värld, och den kan rimligtvis inte vara något annat än politiken. Men om den demokratiskt valda exekutiva makten per definition ses som korrupt hamnar vi i en återvändsgränd.
Det är förstås sant att den politiska makten alltid, alltid måste granskas, men jag undrar om den cynism som ibland präglar granskningen kan vara skadlig, för journalistiken lika väl som för demokratin. Må vara att journalisten i sin yrkesroll tar som utgångspunkt att makten är lögnaktig, på motsvarande sätt som försvarsadvokaten ofta måste utgå från att hans klient är oskyldig.
Men om det misstroende som journalistens yrkesroll påbjuder också blir folkets ryggmärgsreflex? Finns det då inte en risk att förtroendet för hela det demokratiska systemet eroderas? Är det rentav inte den desillusionerade utgångspunkten om den alltid lögnaktiga politikern som inte bara möjliggjort Trump, utan också möjliggör kapitalismens dominans över politiken?

All Governments Lie

Dokumentären All Governments Lie visas på filmfestivalen Docpoint vid två tillfällen. På lördag kl. 11.00 på Savoy-teatern och på söndag kl. 17.30 på Kinopalatset.
I dokumentären medverkar kända journalister som Democracy Nows grundare Amy Goodman, Watergate-avslöjaren Carl Bernstein, Edward Snowdens samarbetsparter Glenn Greenwald, dokumentaristen Michael Moore, reportern John Carlos Frey och kolumnisten/Rolling Stone-redaktören Matt Taibbi.
I samband med lördagens visning deltar regissören Fred Peabody. Med bland andra Yles chefredaktör Atte Jääskeläinen och riksdagsledamoten Erkki Tuomioja diskuteras ämnet "medierna och makten".

ANDRA LÄSER