Triss i Paulovinnare

Den allmännyttiga Paulostiftelsen ordnar, som bekant, även Paulo cellotävlingen och visst var det en strålande idé att som en del av stiftelsens 50-årsjubileum samla de fem tävlingsvinnarna hittills för en tvådelad mönstring med Tapiola Sinfonietta.

Det är inte en självklarhet att tävlingsvinnare går en lyckosam framtid till mötes, det finns talrika exempel på motsatsen. När det i fredags var de tre första vinnarnas tur kunde man dock, glädjande nog, konstatera att alla har gjort fina karriärer som orkestermusiker, solister, kammarmusiker och pedagoger.

Italienaren Enrico Bronzi, vinnare i den tredje Paulotävlingen 2002, var först ut med landsmannen Luigi Boccherinis schvungfulla D-durkonsert G. 483 och hans pianissimon var såväl öronsmekande som pregnanta, medan vibratot kanske kunde ha varit mer återhållsamt. I Rossinis Une Larme, ur de så kallade Ålderdomssynderna, gav han åter prov på ett nog så sprakande virtuoseri utan att för den skull ge avkall på tonkvalitet eller precision.

Den allra första Paulovinnaren (1991), fransmannen Xavier Phillips, demonstrerade i sin tur en mångfasetterad ton och en klanderfri teknik i Saint-Saëns underhållande första cellokonsert, som är ett betydligt knepigare stycke än den välpolerade ytan kan ge vid handen. Phillips redde dock ledigt ut även de mest krävande passagerna och den känslomässiga laddningen var påtaglig utan att bli påträngande.

Även kinesiskan Hai-Ye Ni, segrare 1996, hade valt musik av en landsman, Tan Dun, och det skall mycket till för att inte falla till föga inför den starka emotionella laddningen i den av filmmusiken till Ang Lees mästerliga Crouching Tiger, Hidden Dragon sammanställda konserten för cello och kammarorkester. Tan Dun manar medelst västerländska instrument – bland annat en försvarlig mängd slagverk – fram förbluffande autentiska kinesiska stämningar och Hai-Ye Ni förverkligade den mångskiftande solostämman med all tänkbar finess.

Som en lagom ömsint och genuint berörande slutvinjett sammanstrålade kvällens solister i David Poppers innerliga Requiem för tre cellor och orkester. Dalia Stasevska dirigerade konserten igenom utomordentligt följsamt och energiskt och de sistnämnda kvaliteterna kom inte minst till synes i det riviga orkestrala inledningsnumret, Zoltán Kodálys Danser från Galanta, där orkestern verkligen fick visa sig på styva linan.