Krönika: Den judiska byggherrens barnvänliga trappa och illusionen om trygghet

Kamondotrappan i Istanbul byggdes för att trygga skolvägen för den judiska byggherrens ättlingar: en liten oförsiktig som snubblade skulle inte störta hela vägen ner och landa med huvudet före i Bankgatan, utan hejdas i fallet av de kurviga räckena och avsatserna.

Kamondotrappan i Istanbul.
Pia Ingström
18.09.2022 05:01
Mina tankar går upp och ner för en trappa i Istanbul, mina fötter har gått där någon gång. Trappan förbinder Bankalar Caddesi, "Bankgatan", med Kart Cinar Sokak i stadsdelen Pera. Den heter Kamondotrappan och byggdes under andra hälften av 1800-talet – motstridiga uppgifter här – i en anslående stilblandning av nybarock och tidig art nouveau. Byggherren var den judiska bankiren Abraham Salomon Kamondo (1781–1873).
En historia på rundgång i turkiska källor är att dess utformning var avsedd att trygga skolvägen för hans ättlingar: en liten oförsiktig som snubblade skulle inte störta hela vägen ner och landa med huvudet före i Bankgatan, utan hejdas i fallet av de kurviga räckena och avsatserna.
Det låter gulligt, men hur jag än försöker googla ihop genealogin för släkten Kamondo/Camondo/de Camondo stämmer inte årtalen. När trappan var färdig hade nämligen hela släkten dragit vidare från det osmanska riket för att etablera sig i det de såg som civilisationens högborg, Frankrike. Satte någon ättling till Abraham Salomon någonsin sin lilla fot på hans barnvänliga trappa, var det hans sonsons son Moise, född 1860, som hann bo sina nio första år i Istanbul.
Släkten Kamondo var sefardiska judar från Spanien, utdrivna därifrån 1492 via Venedig till Ottomanimperiet, där de i början av 1800-talet etablerade sig som affärsmän och bankirer, var med om att skapa det osmanska bankväsendet och lät bygga många ståtliga bostadshus och affärsbyggnader i Pera.
Kanske var det affärerna som fick familjen att 1869 flytta till Frankrike. Kanske också en föraning om att ottomanimperiet stod inför genomgripande omvälvningar och flera generationers anhopad insikt om vad sådana brukar betyda för judar.
De var rika och polyglotta, Frankrike tog väl emot dem, de satte igång med att assimileras av alla krafter, som kulturmecenater och medlemmar i allehanda bildningsinstitut, de samlade konst och konsthantverk och byggde hus på fina adresser i Paris.
Lille Moise Kamondo blev "Comte Moise de Camondo", gjorde sig av med nästan alla föremål som påminde om familjens Istanbul-koppling och lät bygga ett hus vid Rue Monceau som han fyllde med de mest underbara franska antikviteter och konstföremål.
Familjens judiskhet var diskret och privat, deras franskhet offentlig. Moise fick två barn, Nissim (1892) och Béatrice (1894). Nissim blev stridsflygare och dog för Frankrike 1917. Moise förvandlade huset med alla de dyrbara föremålen till ett museum, Musée Nissim Camondo. En hyllning till en älskad son och en gåva till det nya hemland, som han trots det ständiga gnisslet av antisemitiska toner satte sin tilltro till som den högsta av civilisationer.
Moise dog 1935, och slapp uppleva hur hans Frankrike genast utan pardon skakade av sig sina judiska medborgare så fort den tyska ockupationsmakten bad om det. Moises dotterdotter Fanny mördas av nazisterna i Auschwitz i december 1943, 22 år gammal. Hans dotterson Bertrand mördas av nazisterna våren 1944, liksom hans svärson Léon Reinach. Hans dotter Béatrice mördas i Auschwitz i januari 1945.
Men Musée Nissim Camondo finns kvar än i dag, och den brittiska konstnären och författaren Edmund de Waal har vistats där och skrivit en gripande bok, Letters to Camondo (2021). Den är tillägnad Moise, samlaren, esteten, fadern, mecenaten, fransmannen, juden. Smärtsamma frågor om assimilation, identitet, utsatthet och samlandets bevekelsegrunder vecklas försiktigt ut på sidorna. de Wahl utgav för tio år sedan boken Haren med bärnstensögon, om sin egen österrikisk-judiska släkts förintelsehistoria. Släkten hette Ephrussi, hade rötter i Ukraina, och dess Parisgren hade affärs-, vänskaps- och kärleksförbindelse med familjen Camondo – trådar i det diskreta nätverk som minoriteter i självförsvar brukar väva.
Moise dog 1935, och slapp uppleva hur hans Frankrike genast utan pardon skakade av sig sina judiska medborgare så fort den tyska ockupationsmakten bad om det.
De Waal intresserar sig inte för släkten Kamondos/Camondos prefranska liv, men där finns en plågsam ironi som berör alla som lever med ett främlingskap i skenbart assimilerat lugn. Om patriarken, Moises farfarsfar trappbyggaren Abraham Salomon, Moises far Nissim den äldre, hans farbror Abraham Behor och hans kusin Isaac hade stannat kvar i Istanbul i stället för att bli fransmän i slutet av 1800-talet, hade deras efterkommande inte fallit offer för Förintelsen.
Under andra världskriget gav Atatürks Turkiet asyl åt judiska akademiker som flydde från Tyskland. Motivet var inte humanitärt, tanken var att de skulle bidra med värdefullt intellektuellt kapital till den unga republikens nygrundade moderna vetenskapliga institutioner. Landets egen judiska befolkning – ättlingarna till de 150 000 sefarder som fördrivits från Spanien och Portugal 1492 och välkomnats av sultan Beyazit II för att boosta ottomanimperiets näringsliv – levde naturligtvis under allehanda hot, men de levde. 1942 drabbades de av en egendomsskatt som uppbars av landets icke-muslimska minoriteter för att överföras till den muslimska medelklassen. De som inte kunde betala skickades till arbetsläger i Askale och en del dog där. Men de utsattes inte som de europeiska judarna för Förintelsens systematiska folkmord.
Om jag någonsin besöker Istanbul igen skall jag gå upp och ner för den där trappan och föreställa mig hur lille Moise och andra eventuella Kamondobarn som jag inte hittat på internets röriga genealogiska sajter sprungit i den. Och hur assimilering kan förvandlas till en livsfarlig illusion om trygghet och på hur man kan störtas i döden på många sätt.

Läs också: När tyska intellektuella fick asyl i Turkiet

ANDRA LÄSER