Venedigbiennalen visar nordisk nakendans i naturskog

Konstfilmen Le Sacre du printemps (Våroffer) hade världspremiär under Venedigbiennalens förhandsöppning i tisdags. Den internationella konstbiennalen består av flera olika utställningar, och filmen kommer vara en del av huvudutställningen kuraterad av Cecilia Alemanis som pågår mellan den 23 april och 27 november i år.

Det är Sibbobon Rickard Borgström och svenska Rebecca Chentinell som har producerat den drygt 15 minuter långa filmen som är ett dans- och performanceverk av Zheng Bo. Filmen spelades in i slutet av augusti i fjol då den kinesiska konstnären besökte naturreservatet Högsveden i Dalarna.

– Det ska bli kul att se filmen i ett större internationellt sammanhang. Vi är väldigt tacksamma över att den får den här breda exponeringen, säger Borgström.

I filmen syns fem dansare från Finland, Sverige och Danmark som undersöker vad arbetsgruppen kallar ekosexuell dans i naturskogen. Verkets teman kretsar kring trädens och människans agens och sexualitet, och relationen mellan de förhållandevis unga dansarna och de hundraåriga träden.

Chentinell berättar att människan står i centrum i början av filmen, men att hon sakta men säkert blir en del av ekologin runtomkring henne. Att filmen visas i Venedig är ett erkännande av Zheng Bos och dansarnas arbete, säger Borgström som beskriver filmen som förföriskt vacker, poetisk och sensuell.

– Vi försöker att inte bara intellektuellt förstå att skogen är viktig för klimatet, utan också utveckla en slags kroppslig hållning till ekologi och tallarna som spelar huvudrollen i filmen. De är fantastiska, säger Borgström som tillägger att filmen också innehåller inslag av humor.

2019 grundade Borgström och Chentinell plattformen DACE (Dance Art Critical Ecology) som bland annat bjuder in konstnärer för att utforska vad dans bortom det mänskliga kan tänkas vara.

Det är DACE som står bakom filmen, och kuratorduon är på plats under öppningsveckan i Venedig för att höja en skål när filmen visas, tillsammans med Zheng Bo och filmaren Adam Nilsson. Men genast efter biennalen reser gruppen hem tillsammans, för att återvända till tallarna i Högsveden med en mindre grupp dansare igen. De jobbar för tillfället med att skapa del två av verket, och förbereder även en dansföreställning inför 2023.

– I ett sådant här projekt kan man inte bara klampa in i naturskogen och försvinna därifrån när man är klar. Det har skapats ett band till platsen, säger Borgström.

Gruppen är ivrig att ta reda på vad som har hänt på platsen sedan de var där för knappt ett år sedan.

– För att förstå skogen och tallarna försöker vi följa dess rytm och tidsperspektiv som är mångårigt, ibland tusenårigt. Har vårt kroppsliga undersökande någon betydelse för tallarna? Har mötet några evolutionära följder? frågar sig Borgström.

Både han och Chentinell hoppas att filmen väcker ett intresse hos människor att själva gå ut i skogen och uppmärksamma att naturskogarna i Norden är unika, men också hotade av skogsindustrin och klimatkrisen.

– I Sverige och Finland har vi en idé om att det finns oändligt med skogar, men i själva verket finns nästintill ingen naturskog kvar. Det vi ser är planterade träd med monokultur som helt saknar den samverkan och komplexa sammansättning av arter som en skog egentligen består av, säger Chentinell.

Det är den 59:e gången som konstbiennalen arrangeras i Venedig.