Burma står på randen till framtiden

Grupper av män – iklädda den traditionella lungin – och kvinnor sopar golven i Shwedagon-pagoden för att samla på sig extra meriter. Bild: Sanna Karlsson

Det nya glittrande Rangoon lockar såväl investerare som biståndsgivare från hela världen. Det är inte att undra på: ett land med 50 miljoner människor som varit instängda i en militärdiktatur i tiotals år och som nu öppnar sig. Förväntningarna är enorma men under ytan gror misstron. Många tror att militären bara väntar på sin chans att ta över på nytt.

Mannen lyfter sin några månader gamla bebis upp mot det enorma ballonghjärtat som svajar i eftermiddagshettan. Mamman tar bild efter bild med sin mobiltelefon. Det är trängsel på trottoaren utanför Junction City, Rangoons nyaste och största köpcentrum – alla vill ta selfies här. Köpcentret symboliserar drömmen om det framtida Burma, ett land som de andra i Sydostasien, framgångsrikt, vålmående och med en stor medelklass.

Kön till säkerhetskontrollen går framåt i maklig takt, men det är ingen som blir nervös. I Burma är man van vid att vänta – i köer, på transport, på demokrati.

Det är bara två år sedan det första fria valet i landet och nu är landet på väg mot demokrati. Hybriddemokrati, kallar diplomaterna det – för faktum är att militären behållit en fjärdedel av parlamentets mandat och tre nyckelministerier under sin kontroll.

Inne i Junction City styr framtidshoppet. Här finns de stora internationella butikskedjorna och snabbmatsställena, företag som etablerat sig inom de två senaste åren. Vid springbrunnens kant sitter Thant Eaindray Oo och Kay Khine Win på första parkett för att se på folkvandringen. 20-åringarna har båda gått på Burma Maritime University och studerat marin arkitektur.

Thant Eaindray Oo hittade jobb genast efter att hon studerat klart, medan Kay Khine Win studerar språk för att för att kunna flytta utomlands. Bild: Sanna Karlsson

– Det är mycket som ändrats på bara några år. När jag började studera var det svårt att hålla kontakten med min familj, nu har alla smarttelefon, säger Kay Khine Win.

För bara fem år sedan behövdes det en licens av regeringen och 2000 dollar för att få köpa ett simkort. För två år sedan kostade ett sim-kort 200 dollar. Och nu: 1 dollar. 50 procent av burmeserna har smarttelefon. Landet har hoppat över datoreran, allt är mobilt.

– Vi är vana vid att allt förändras hela tiden. Men ibland är utvecklingen alldeles för långsam, tycker Thant Eindray Oo.

Många vill utomlands

Thants åsikt omfattas av många i Burma. Förväntningarna på landets första civila regering under den uppburna Aung San Suu Kyi är skyhöga, men efter två år börjar besvikelsen skina igenom. Oppositionsledaren som satt i husarrest för att sedan med förkrossande majoritet vinna det första fria valet har inte lyckats få till stånd det folk vill ha: fred och välmående.

Thant hittade jobb genast efter studierna, det var lätt enligt henne.

– Jag har inte sökt jobb ännu, jag lär mig japanska nu så att jag kan söka jobb i Japan. Här i Burma är lönerna för låga, säger Kay.

Internationella organisationen för migration IOM räknar med att en av tio burmeser har gjort det Kay planerar, det vill säga flyttat utomlands efter jobb. Också inom landet är flyttrörelsen enorm – en femtedel har lämnat sina hemtrakter. Många kommer till de stora städerna som Rangoon och Mandalay på jakt efter ett mindre fattigt liv, medan andra har tvingats fly undan våldsamheterna som fortfarande blossar upp i gränstrakterna.

Vattnet i Rangoon är inte tryggt att dricka, så allt dricksvatten måste antingen renas eller köpas på flaska. Bild: Sanna Karlsson

Burmas militär och åtta rebellrörelser har skrivit under ett eldupphör, men flera stora rebellrörelser förhandlar fortfarande. Tre grupper vägrar militären att diskutera med.

Militärens inflytande genomsyrar allt i Burma. Tidigare ägde militären så gott som alla företag, men de har nu privatiserats. Några oligarker med goda band till militären har gjort sig miljardförmögenheter, medan en stor del av folket fortfarande lever i fattigdom.

Flera av de lummiga gröna områdena i Rangoon lär också tillhöra militären, och enligt hörsägen finns det stora lager av militrämateriel i så gott som varje kvarter. Går utvecklingen enligt militärens önskemål är de snabbt redo att ta över makten på nytt.

Mi Mis ovanliga val

Eftermiddagens brännande hetta mattas av när solen går ner. Bara ett kvarter från Junction City finns vardagens Rangoon. Betonghusen som färgats mörka det tropiska klimatet, trottoarerna med plötsliga djupa slukhål och gaturestaurangerna där kittlar och kastruller bubblar ovanför gasflaskor och kunderna sitter på plastpallar och äter.

Mörkret är kompakt, men vänligt. Än så länge är Rangoon en ovanligt trygg stad där man kan röra sig utan rädsla också nattetid.

Ett par kvarter längre bort ligger Bogyote Market, en vindlande inomhusmarknad där utlänningar utan lokalsinne lätt irrar bort sig.

Mi Mi är den enda kvinnan från sin klass på universitetet som inte har gift sig. Hon vill hellre utveckla sin butik på Bogyoke-marknaden och resa - och det kan hon inte göra om hon är gift, säger hon. Bild: Sanna Karlsson

Tyger i skrimrande färger tornar upp sig, skorna tävlar om vilka det ryms mest glitter på och så säljs det smycken och turisttingeltangel, många med bilder av Aung San Suu Kyi, The Lady, som hon kallas av burmeserna.

Vid ett av stånden trängs lyckobringande ugglor med kokosnötsskålar. På en utmärkt engelska köpslår Mi Mi med turisterna och berättar sedan om hur livet förändrats sedan The Lady kom till makten.

– Vi har frihet att tala och skriva. Utbildningen har blivit bättre, det är mera diskussion nu och inte bara katederundervisning. Sjukvården har också blivit bättre, nu är det okej att ställa frågor till läkaren och diskutera – förut fick man inga svar.

Mi Mi och henne mor har drivit butiken Ananas i fem år i Bogyote Market och hon säger att affärerna går bättre för varje år.

– Men de utländska investeringarna i Burma ökar inte så snabbt som vi hade hoppats.

Mi Mi själv är något så ovanligt som en kvinnlig singel i 30-årsåldern. Det är få kvinnor i Burma som är ogifta i den åldern – och sannolikt ännu färre som är det av fri vilja.

– Jag ville studera och jobba med vårt företag, och så vill jag resa. Jag har varit i Frankrike och Schweiz, i Thailand och Singapore, berättar Mi Mi.

– Jag vill bestämma själv över mitt liv och det går inte om jag gifter mig. Här i landet vill männen dominera och det vill jag inte vara med om.

Farliga filmer

En annan Mi Mi, 24-åriga Mi Mi Lwin har också hon valt en annorlunda bana i livet. Hon går för tredje året på Rangoon Film School, Burmas enda filmskola. Hon kommer från en liten by på landsbygden nära Bagan och hennes föräldrar tjänar sitt uppehälle genom att odla kokos och göra sötsaker av dem.

– När jag var liten kom det en grupp dokumentärfilmare till vår by och pappa var en av dem som var med i filmen. Jag fascinerades av alla mikrofoner och kameror och ville lära mig mera. Mina båda bröder är gifta och har familj. De bor kvar i min hemby, men jag ville hit. säger Mi Mi.

Filmskolan är belägen i ett gammalt kolonialt hus och får stöd bland annat från Vikes, Stiftelsen för kommunikation och utveckling som stöds av finländska journalistföreningar.

Eleverna här drömmer om att dokumentera verkligheten, men även hit når militärens tentakler. Att göra film om något som berör det militära går inte för sig. Men ämnen som cyklonen Nargis och demokratiprotesterna år 1988 har de nog kunnat beröra. Den stora utmaningen är att få dem visade i Burma, berättar filmskolans chef, polska Aleksandra Minkiewicz.

– I 99 procent av fallen visas filmerna på privata visningar eller utomlands. Vill vi visa dem offentligt här behövs det 15 kopior som ska gå igenom två censurorgan och otaliga dokument. Det blir dyrt.

Mi Mi Lwin hoppas kunna livnära sig på att redigera dokumentärfilmer, men vet att det blir svårt. Många av de tidigare eleverna jobbar som frilansare och gör till exempel upplysningsfilmer för de internationella organisationerna som nu översvämmar landet.

Burma har nämligen blivit givarnas nya stora favorit. Sedan 2011 har antalet utländska organisationer i landet ökat från 20 till över 90, och mängden bistånd som strömmar in från cirka 350 miljoner euro till minst 2,8 miljarder euro.

– Regeringen har inte behövt tigga om bistånd, tvärtom, berättar ledande tjänstemannen Jarmo Kuuttila på Finlands fem personer starka diplomatiska mission i Rangoon.

– Aung San Suu Kyi sitter själv som ordförande för det organ som granskar alla nya biståndsprojekt. Vartenda projekt ska gå igenom granskningen.

Man förstår lockelsen för givarna: ett välordnat asiatiskt land i snabb utveckling, med en befolkning på 50 miljoner. Samtidigt ett fattigt land med dåligt utbildad befolkning och ett rykte om sig att vara rejält korrumperat. Många finländska företag står ännu och tvekar, utmaningarna är stora även om vinsterna också kan vara det.

Bild: Ksf Media

För en stor del av burmeserna är fattigdomen vardag, över en fjärdedel lever under landets fattigdomsgräns. Bild: Sanna Karlsson

När det gäller biståndssektorn satsar Finland på tre sektorer: skogsskötsel, bland annat inventering av de stora skogarna, landsbygdsutveckling och utbildning samt demokrati.

Diplomaterna ser den stora potentialen, men är samtidigt försiktiga i sina uttalanden.

– Det här är ännu ett skört land, vad som helst kan hända här, säger Maria Suokko, specialsakkunnig på utvecklingspolitik.

Tempel och neonljus

Det rytmiska svischandet av ett tiotal kvastar får tempelbesökarna att gå ur vägen. I två grupper – först män och sedan kvinnor – sopar ett tjugotal personer gångarna i Shwedagon, den gyllene pagoden som är Rangoons landsmärke. Det 99 meter höga gyllene tornet kan än så länge ses från nästan alla håll i staden – frågan är hur länge till eftersom skyskrapor och höghus byggs på alla tillgängliga tomter.

Shwedagon-pagoden är det heligaste templet i Burma, och få kan motstå frestelsen att sända iväg en selfie av sig själv fram för de gyllene spirorna – inte heller buddhistiska munkar. Bild: Sanna Karlsson

Teravada-buddhismen lever stark i Burma och den anses vara en av de mest ursprungliga formerna. De gyllene templen och statyerna i Shewadan har fått sällskap av neonljus, runt buddhornas huvuden strålar glorior med rörliga neonljus.

– Alla burmeser går i kloster flera gånger i livet, berättar Shein, en 30-årig kvinna som jobbar som lärare.

Själv har hon varit i kloster sammanlagt tre gånger, under kortare tider i sitt liv. Det är tradition att pojkarna går i kloster första gången vid ungefär tio års ålder, och det är en stor händelse för hela familjen. Flickornas nunneperioder får inte lika stor uppmärksamhet.

Shwedagon, enligt legenden 2 600 år gammalt, är en källa till stor stolthet för burmeserna. Selfiekäpparna är i flitig användning och stora grupper poserar med sina offerblommor.

Vid det största templet står en äldre munk i sin knallorangea dräkt och poserar för sin mobilkamera. Sedan vandrar han sakta vidare medan han skickar i väg sin bild – nutid och dåtid i perfekt harmoni.

Burma (går ibland också under namnet Myanmar som militärjuntan döpte landet till) är ett av de fattigaste länderna i Asien.

Landet ligger på plats 148 av 188 länder på FN:s index över den mänskliga utvecklingen i världen. Kring en femtedel av barnen är undernärda enligt statistik från 2012.

Den förväntade livslängden är 66,6 år. Medianåldern ligger på strax över 28 år.

93 procent av befolkningen kan läsa.

Exportvaror: naturgas, trä och träprodukter, livsmedel, ädelstenar.

Burma är också världens näststörsta opiumproducent.

Landet är en hybriddemokrati sedan 2011. De första fria valen hölls 2015, men militären har behållit en del av makten.

Det finns många etniska grupper i Burma, och en del av dem har länge fört en kamp för självständighet/autonomi. Ett eldupphör har undertecknats med en del av grupperna. Militären har trappat upp striderna i vissa områden under den senaste tiden.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning