Bubblor, Brexit och modelljärnvägar

Merete Mazzarella. Bild: Pressbild

Det är jag som är trångsynt och van att leva i en bubbla av likasinnade – det är det som är den egentliga insikten.

Nyligen var vi på kryssning maken och jag, och på kryssningar hör det till att man intar sin middag vid ett och samma restaurangbord i ett och samma sällskap som man inte själv har valt. Vårt öde de här två veckorna var tre brittiska par, alla någotsånär jämnåriga med oss. När de frågade varifrån vi var och vi svarade att vi var från Finland sa de: "Det är visst kallt där?" och för åtminstone två av parens vidkommande var intresset för våra förhållanden i stort sett uttömt i och med att vi nickat ett ja.

Det tredje paret – de hette Paul och Irene – var öppnare, nyfiknare och mer och mer tydde vi oss till dem. Med de övriga samtalade vi just inte om annat än maten som ju spelar en stor roll på kryssningar eftersom den är riklig och ingår i priset. Vi diskuterade hur många rätter vi skulle beställa, vi valde mellan de olika alternativen och när maten kom kunde vi titta på varandras portioner och utbrista "Det där ser gott ut!" för att strax därpå fråga: "Är det så gott som det ser ut?"

En kväll fick jag för mig att jag skulle engagera hela sällskapet i ett gemensamt samtal så när huvudrätterna burits in tittade jag laget runt och frågade vad de hade för åsikt om Brexit. Efter ett ögonblicks häpen tystnad blev de klart livligare än nån tidigare kväll. Alla sex lutade sig framåt över bordet och försäkrade alla som en att de var för och att utträdet ur EU enligt deras mening inte kunde ske fort och radikalt nog.

Nu var det maken och jag som blev häpna. Varför? undrade vi. Jo, därför att de inte vill underordna sig Tyskland. "Vi besegrade dem ju i kriget, vi trodde att vi hade besegrat dem en gång för alla, nu vill vi verkligen inte ha nån Führer Merkel," sade en av herrarna. Och han fortsatte: "Gudskelov har dom aldrig lyckats påtvinga oss den eländiga euron. En gång när vi skulle göra en resa till Italien gick jag in i min bank och frågade: 'Kan jag få lite monopolpengar?' Banktjänstemannen skrockade, han förstod precis vad jag menade."

Sen bytte de ämne. En annan herre – bordets äldste och tystaste – började tala om att han och frun skulle flytta och att han oroade sig för hur det skulle bli med hans modelljärnväg. I åratal har han hållit på och byggt ut den men i det nya hemmet befarade han att den inte skulle få plats. Jag förstod att jag gjort mig skyldig till ett klavertramp, här var det inte meningen att man skulle diskutera politik.

Det är en episod som jag har fortsatt att fundera på.

Paul och Irene är jag glad att ha träffat men jag kan omöjligt förstå att de inte bara i hastigt mod råkade rösta för utträde ur unionen, utan att de framhärdar i att ge utträdet sitt helhjärtade stöd.

Här finns en insikt men jag vet knappt hur den ska formuleras. Ska jag säga: "Nu vet jag att också hyggliga människor kan stöda Brexit"?

Visst låter det ohyggligt naivt?

Varför skulle hyggliga människor inte kunna stöda Brexit?

Det är jag som är trångsynt och van att leva i en bubbla av likasinnade – det är det som är den egentliga insikten. Eller: att de flesta av oss lever i bubblor... Vårt bordssällskap försäkrade – också det med en mun – att de aldrig träffat nån som var emot Brexit. Och vid närmare eftertanke: nog hoppas jag att den där gamle mannen ska få plats för sin modelljärnväg.

Merete Mazzarella Författare

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning