Bryt tystnaden på museerna

Varför inte luta på Åbo slott och sjömansvisor i havscentret Vellamo? På många museer lyser musiken med sin frånvaro, fast den skulle höra hemma just där.

Jag besökte Fölisön ett soligt veckoslut i augusti, då ön var fullsmockad med turister. Ett av de få ställen där man hörde finska och svenska var i samband med den folkmusikfestival som arrangerades då. Vi bänkade oss i ett av museihusen för att ta del av en föreställning inspirerad av gamla karelska dödsriter.

Gråtkväden och röstimprovisation, tiden stod stilla. Kistan bars ut till stranden och alla stod i samlad tropp på stranden för att ta farväl. Det kändes fint. Den nutida människan skulle behöva fler ritualer än vad vi har tillgång till i dag. Under Emmi Kuittinens ledning hade denna arbetsgrupp skapat något viktigt. Det är bara att hoppas på att denna rituella helhet får flera föreställningar.

Medan jag vandrade runt på ön efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på Fölisöns oerhörda potential som skyltfönster för folkmusiktraditionen. Alla dessa turister, hade de inte blivit ganska ivriga om de plötsligt hört sång i en skogsglänta? Eller om någon plötsligt suttit på farstukvisten och spelat kantele?

Jag tänkte på vilket dragplåster musiken är på många ställen i världen. Varför inte i Finland? Ett av de få ställen jag stött på som låtit kantelemusiken bli en naturlig del av museibesöket är Parppeinvaara i Ilomants. Jag skulle gärna höra luta i Åbo slott, sjömansvisor i Havscentret Vellamo, jojk i samekulturcentren eller lokal repertoar ute i regionerna. Det finns ju till exempel ballader om historiska händelser som biskop Henriks död eller om hur ångbåten Kuru sjönk utanför Tammerfors 1929. Inget dåligt sätt att förmedla historia!

Fölisöns folkmusikfestival Seurasaari soi har arrangerats i dryga tio år men den skulle ha potential till mycket mer. De första åren upprätthöll man det geniala konceptet guidad tur med folkmusik: det blev folkliga blåsinstrument vid fäbodvallen, gråtkväden i den karelska gården, polskatrall vid de österbottniska gårdarna. Flera av besökarna var finländare som lärde sig om sin egen kultur. Festivalen kunde gärna pågå hela sommaren, men skulle behöva en annan synlighet än nu, då den drunknar i museets och stiftelsens byråkratiska hemsidor. Folkmusik och folkdans förekommer visserligen på Fölisöns midsommarfestival, men ett massevenemang är något annat än högklassig musik i liten skala. Fölisöns museistugor hör till de finaste miljöerna i Helsingfors för att uppleva intimt musicerande.

I samband med traditionsmusik stöter man rätt ofta på museijämförelser: låt inte musiken bli ett museiföremål, låt inte dammet samla sig, och så vidare. Därför känns det nästan lite paradoxalt att önska att musiken skulle få fotfäste i museerna på nytt, i professionella händer. Folkmusiker är dessutom vana att uppträda solo eller i små ensembler, så man kan starta småskaligt. Vem är redo att anställa folkmusiker för att fylla museerna med toner?

Skribenten är frilansande musikjournalist, specialiserad på folkmusik.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00