Bruun levererar sin J'accuse

Staffan Bruuns HBL-memoarer är ett kärleksbrev till nyhetsjournalistiken och ett forna dagars Hufvudstadsbladet. Den rasande uppgörelsen med KSF Medias ledning och strategi är hårresande läsning, men något egentligt alternativ presenterar boken inte.

Memoar

Staffan Bruun

Mitt liv på HBL

Förlaget M 2018

Man kan anta att de flesta plockar upp Staffan Bruuns HBL-memoarer Mitt liv på HBL för att läsa om de senaste turbulenta åren på tidningen, då dess upplaga på kort tid halverats, samarbetsförhandlingarna avlöst varandra, och debatten gått het kring ödet för KSF Medias lokaltidningar. Bruun har själv varit en av de mest högljudda kritikerna av tidningsledningens linje, då riks- och utrikesnyheter samt sport nedprioriterats till förmån för kultur, human interest och lokalreportage. Och som den skickliga dramatiker han är, har Bruun också lämnat den saftigaste biffen till slutet av boken. I själva verket upptar den delen av historien inte mer än ungefär en fjärdedel av verket.

Merparten av Mitt liv på HBL är vad man kunde kalla för klassiska journalistmemoarer. Bruun börjar med en föredömligt koncis självbiografisk översikt över sin uppväxt och sin ungdom: från skådespelardrömmar och aktivismen i den så kallade "skolvänstern", till studier på Soc&koms journalistiklinje i mitten av 1970-talet, där en livslång vänskap inleddes med kurskamraten Stefan Lundberg. Efter uppdrag på Ålandstidningen, Yle och Fagersta-Posten i Sverige fick han till slut fast anställning på Hufvudstadsbladet 1980.

Handbok för unga journalister

Förutom korta stickspår om Bruuns radioverksamhet och några historier om frilansarbetet för Aftonbladet och Expressen, fokuserar boken på författarens mest minnesvärda journalistiska uppdrag under tiden på Hufvudstadsbladet. De flesta kapitel är mellan fem och tio sidor långa, tydligt avgränsade berättelser kring ämnen som Bruun under sin karriär behandlat. Ibland, som i kapitlet om Solidarność-rörelsens födelse i Polen, går han lite djupare in i ämnet, andra gånger fokuserar han snarare på att i anekdotform berätta om sina egna strapatser i samband med rapporteringen.

Riktigt gripande blir det aldrig i dessa första tre fjärdedelar av boken. Kapitlen är så många och så korta att det av nödvändighet blir ytskrap. Det betyder inte att det inte skulle vara intressant läsning. Mycket utrymme ges åt Bruuns utlandskommenderingar, till exempel i samband med den estniska självständighetskampen och de amerikanska presidentvalen. Mest dramatik finns i kapitlet om det litauiska upproret mot Sovjet i Vilnius 1989-1990, då Bruun själv bevittnar hur de sovjetiska pansarvagnarna mejar ner demonstranter. Men också här är det mer "tell" än "show". Så har Staffan Bruuns styrka som journalist heller aldrig legat i hans skildringsförmåga, utan i att han är en ettrig nyhetsterrier med förkärlek för ämnen som kan radas in under skandal- och scoop-kategorierna. Lite elakt kunde man säga att denna förkärlek för braskande rubriker ibland också lett till att det blivit till att koka soppa på en spik, och inte för intet har Bruun och vännen och kollegan Stefan Lundberg ofta fått stå med hundhuvudet då Hufvudstadsbladet beskyllts för att bedriva kvällstidningsjournalistik.

Som en handbok för unga journalister över hur en god nyhetsjournalist tänker och fungerar är Mitt liv på HBL alldeles ypperlig. Bruun har under sin karriär yrkat på att vara med där det händer, på att tänka utanför boxen och på att odla det ack så viktiga nätverket. Som den terrier han är har han också vägrat släppa taget då han upplevt att han varit något på spåret, som i fallet med utrikesminister Ilkka Kanervas textmeddelanden till unga kvinnor, eller hans beundransvärda gräv i de finlandssvenska fonderna.

Mitt liv på HBL är ett flyhänt skrivet och underhållande "bokslut" på en anmärkningsvärd journalistisk karriär (som förvisso inte ännu sett sitt sista kapitel). Framför allt är det en kärleksförklaring till nyhetsjournalistiken och till Hufvudstadsbladet och dess anställda genom tiderna. Möjligen hade boken vunnit på gallring bland anekdoterna, att Bruun gått djupare i färre ämnen och försökt hitta något av en röd tråd, så att säga snarare göra en konceptplatta än ett greatest hits-album.

Widéns sida

Det hettar till desto mer mot bokens slut, då Bruun kommer in på det han ser som missförhållanden på Hufvudstadsbladet och framför allt de senaste tio årens utveckling. Bruun börjar vid kanske det största grälet kring kulturredaktionen i tidningens moderna historia, nämligen fallet Gustaf Widén. Bruuns version av händelserna skiljer sig en del från till exempel Michel Ekmans beskrivning i boken Utanför tiden från 2012, men det är knappast överraskande då Bruun ställer sig på Widéns sida i bråket. I korthet handlar det om att Widén blev anställd som litteraturchef i början av 1990-talet, till förtret för en del av kulturfältet ("kulturvänstern kring Ny Tid", skriver Bruun), som enligt Bruun hellre hade sett Michel Ekman på posten. 1997 tillträdde Widén som kulturchef efter Tuva Korsström, medan han på samma gång skötte posten som litteraturredaktör. Enligt Bruun blev Widén sedan "utrökt" år 2000 då Korsström återvände från en tre års vistelse i Sverige, och hon tog över sin gamla tjänst som kulturchef. Denna "utrökning" ska enligt Bruun ha skett delvis på grund av de nya cheferna Barbro Teirs och Erik Wahlströms kopplingar till "intelligentsian". Widén ska enligt Bruun ha fått ett anbud att fortsätta på tidningen med andra uppgifter, vars art aldrig klarnade eftersom Widén sade upp sig i vredesmod.

Det är lite si och så med faktakollen i det här partiet. Bland annat påstår Bruun att Widén efterträdde Ebba Elfving som litteraturredaktör 1991, då han i själva verket efterträdde Tuva Korsström. Vidare fick han inte fast anställning som kulturchef 1997, utan ett tre års beting, ett beting som inte förnyades år 2000 då Korsström återvände. De "andra uppgifter som aldrig klarnade" som Widén erbjöds år 2000 var i själva verket hans ordinarie tjänst som litteraturredaktör.

Ursinnig uppgörelse

Hur allt gick till i fallet Widén kommer de olika lägren knappast nånsin att lyckas enas om, men de vitt skilda uppfattningarna om denna episod tjänar som en liten brasklapp för Bruuns redogörelse för de senaste årens händelser på Hufvudstadsbladet. Memoarer är naturligtvis alltid berättade ur författarens synvinkel, och Bruun medger även i förordet att det som uppges i Mitt liv på HBL är hans sanning, och att andra kan ha andra åsikter om hur och varför saker och ting hände.

Med detta sagt, är den sista fjärdedelen en häpnadsväckande och ursinnig uppgörelse med ett tidningshus haveri. För öppenhetens skull ska det poängteras att jag själv arbetade som Bruuns kollega på Hufvudstadsbladet som utrikesredaktör i kring ett och ett halvt år 2013-2014. Jag var alltså på plats under ett av de mest kaotiska skedena i tidningens historia. Utgående från vad jag då upplevde kan jag bekräfta Bruuns beskrivning av Hufvudstadsbladet som en tidning i fritt fall, med en ytterst impopulär ledning som tog beslut som för en stor del av de anställda tedde sig som fullständigt huvudlösa. Min upplevelse skiljer sig från Bruuns i den bemärkelse att jag snarast såg chefredaktör Jens Berg som ett offer för hopplösa omständigheter, medan Bruun utmålar honom som en av arkitekterna till tidningens trångmål. Min uppfattning kan naturligtvis vara felaktig.

"Nyheterna ska bort!"

Hufvudstadsbladets läsare torde vara bekanta med de flesta svängarna kring tidningen och hela KSF Media under de senaste tio åren, men trots det gör Bruuns text att man ställvis helt tappar hakan. Enligt Bruun fanns det till exempel i början av digitaliseringsivern planer på att år 2011 helt och hållet lägga ner papperstidningen, något som ska ha avvärjts efter att Konstsamfundets styrelseordförande Christoffer Taxell ingripit.

Roten till allt ont finner Bruun i Konstsamfundets vd Kaj-Gustaf Bergh, en person som enligt honom inte förstår sig på medievärlden eller journalistik överhuvudtaget, men trots det kommer med bombsäkra uttalanden om att papperstidningen inte har någon framtid, och att det är nätet som blir den nya kassakon. Såtillvida ger Bruun honom rätt att papperstidningen någon dag antagligen blir obsolet, men menar att det trots allt inte är en ursäkt för att slopa nyhetsbevakning och traditionell journalistik – också i framtiden kommer det att behövas kvalitetsjournalistik på svenska i Finland.

Den andra syndabocken i Bruuns bok är Barbro Teir, som varit både chefredaktör och tidningschef på KSF Media, och vars slagord lär ha varit "Nyheterna ska bort!". Teir var den som, uppmanad av K-G Bergh och med flankstöd av Jens Berg, drev på den gradvisa nedläggningen av KSF Medias riks- och utrikesbevakning och gjorde Hufvudstadsbladet till en utpräglad lokaltidning för Helsingforsregionen, med mindre fokus på nyheter och mer på kultur och human interest. Denna trio överflyttade också gigantiska resurser från den traditionella journalistiken till dyra konsulttjänster för layoutreformer och webbmedia, samt byggde luftslott av diverse appar och webbtjänster som de var övertygade om att skulle täcka KSF Medias förlust, en förlust som under de värsta åren låg på över åtta miljoner euro. Bruun beskriver hur en jättelik redaktion för nya medier, "kvackmedia", byggdes upp, vars anställda mestadels satt och rullade tummar eftersom det helt enkelt inte fanns något att göra.

Förutom på Teir och K-G Bergh, lägger Bruun det största ansvaret på Christoffer Taxell, som var den som ursprungligen headhuntade Bergh till posten som vd, och som i rollen som styrelseordförande hade haft möjlighet att ingripa då det stått klart att skutan varit på väg åt alldeles fel håll.

Saknas förståelse för mediebranschens förvandling

Om allt skedde precis på det sätt som Bruun beskriver kan man ifrågasätta: han slänger sig ibland med tvivelaktig säkerhet med påståenden om vem som tyckte, ville och tänkte vad. Men i ljuset av KSF Medias störtdykande prenumerationssiffror och hopplösa underskott är det knappast långt från sanningen att KSF Media under några av de senaste åren varit Finlands sämst ledda mediekoncern. Visst har också andra medier tampats med stora problem, men till exempel HSS Media, ÅU och Ålandstidningarna har inte uppvisat ett närapå lika dåligt resultat som KSF Media. Som Bruun skriver kan det knappast vara så att nylänningarna är så fruktansvärt mycket mindre intresserade av nyheter i tryck än vad resten av finlandssvenskarna är.

Däremot saknas i Bruuns bok helt och hållet förståelsen för att mediebranschen är inne i en oerhört turbulent förvandling, och att radikalt nytänk verkligen har varit nödvändigt under det gångna decenniet. Med tanke på det ovett Bruun skopar över den strategi som KSF Media drivit, skulle det ha varit på sin plats med ett lite mer utvecklat resonemang om vad som borde ha gjorts och vad som borde göras. Internet har revolutionerat medieverkligheten, papperstidningarnas upplagor dalar stadigt världen över och yngre medieanvändare tar till sig nyheter och journalistik på ett helt annat sätt än en äldre generation gjort. Men Staffan Bruuns lösning verkar vara att tassa på i ullstrumporna som om inget skulle ha skett. En nykter analys av läget mäktar han inte med i denna bok.

Skribenten är chefredaktör på samhälls- och kulturtidskriften Ny Tid

Janne Wass

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00