Brutalt så det förslår

Våldskoreografi. Keanu Reeves i John Wick: Chapter 2.Bild: Niko Tavernise

John Wick: Chapter 2 är en stilig actionrulle, en fläkt som osökt för tankarna till 80-talets actionestetik.

Action

John Wick: Chapter 2

Regi: Chad Stahelski. Manus: Derek Kolstad. Manus: Dan Lautsen. I rollerna: Keanu Reeves, Riccardo Scamarcio, Ruby Rose, Ian McShane.

"Jag var såld redan när du sade hej", konstaterar Renée Zellwegers ensamförsörjarmamma i den romantiska nyckelscenen i Jerry Maguire. Vet inte, men personligen faller jag pladask för öppningssekvensen i John Wick: Chapter 2, en bilburen och skjutglad sak som smakar mera äkta vara än datoriserat trixande.

Här är det Keanu Reeves yrkesmördare som gör upp med ryska maffian, nu med Peter Stormare (som tar över efter landsmannen Mikael Nyqvist) vid rodret. Det gäller att återbörda en stulen bil, en svart Mustang årsmodell 1969, så man kan nästan förstå att killen är förbannad.

Nåväl, det om råkurret. Vår hjälte har de facto för avsikt att gräva ner stridsyxan och lägga av för gott, rasta hunden och sånt.

Men knappt har röken lagt sig innan Riccardo Scamarcios mafioso knackar på dörren med ett erbjudande som man – med hänvisning till den professionella hederskodexen – bara inte säger nej till. Det gäller att i Rom ha livet av mafiosons egen syster, en rival.

Det bäddar för en sällan skådad våldsorgie med Den eviga staden och dess katakomber som skådeplats. Efterspelet följer sedan på hemmaplan, i New York.

Ex-stuntmannen och stuntkoordinatorn Chad Stahelski fortsätter på regissörsposten och det känns inte helt fel. Sällan har väl nappatagen koreograferats med samma stil och känsla, detta utan att klippas sönder och samman.

Stiligt är vad det är, och personalpolitiken sätter ingalunda käppar i hjulet. Keanu Reeves är säkerheten själv, the king of cool, och han får flankstöd av hejare som Franco Nero, Ian McShane och Laurence Fishburne.

Men där slutar också de goda nyheterna, för trots att Stahelski och manusförfattaren Derek Kolstad bjuder både över och under – inte minst beträffande antalet likvakor – känns slutresultatet tunt och tradigt.

Visst kan man uppskatta den brutala (och politiskt sett föga korrekta) exercisen, en fläkt som osökt för tankarna till 80-talets actionestetik. Men frågan är om det inte blir lite väl hämningslöst, för att inte säga nihilistiskt.

Underförstått: man behöver inte vara en svuren humanist eller protokolljusterare i den lokala Charles Bronson-avdelningen för att gråta blod över John Wick och hans härjningar, låt sen vara att killen har ett gott öga till hundar.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00