Brutalt, brutalare, brutalast

Maskerad hjälte. Kris Gummerus tar strid mot otestat vaccin för tredje världen.Bild: Filmikamari

Den första finska superhjältefilmen är banal från början till slut, men får erkännande för det unika försöket.

ACTION/SUPERHJÄLTE

Rendel

Regi: Jesse Haaja. Manus: Pekka Lehtosaari, Miika J. Norvanto, Timo Puustinen. Foto: Tero Saikkonen. I rollerna: Kris Gummerus, Rami Rusinen, Matti Onnismaa, Aake Kalliala.

Den första finländska superhjältefilmen har den kallats, Jesse Haajas Rendel. Det är fråga om en klassisk hämndhistoria med en maskerad hjälte som enligt uppgift tillkom redan på sjuan i högstadiet – och som tack vare de nya sköna nätmaskorna börjat leva sitt eget liv.

Orsak nog att starta upp filmmaskineriet. Och trots att vi talar om en stilren independentproduktion finns det gott om produktionskvaliteter. Åtminstone så länge det handlar om visuell skrud och skådespelarresurser.

I det sistnämnda fallet går tankarna speciellt till Matti Onnismaa, här i rollen som företagsledare (läs: ekonomisk brottsling) i färd med att pumpa ut ett kontroversiellt vaccin på ulandsmarknaden. Poängen är att där Mr Erola i regel påträffas i styrelserummen är det upp till hans son, råskinnet Rotikka (Rami Rusinen), att se till grovgörat.

Men se där stöter man på problem, detta i form av en maskerad superhjälte som inte överraskande har sina egna orsaker att slå till mot Rotikka och hans hantlangare.

Till saken hör att Rendel (Kris Gummerus), en slagskämpe som ogärna lämnar några vittnen efter sig, har ett betydligt mera borgerligt alter ego. Det förstås.

Marvel-paralleller

Som sagt: för att vara en independentproduktion med S:t Michel i rollen som ett annat Gotham City är Rendel en förvånansvärt snygg och stilig sak, låt sen vara att det flitigt frekventerade fabrikshallmiljöerna i längden blir något tråkiga.

Ohämmat våldsamt är det också, för att inte säga nihilistiskt. I den meningen kanske man kunde dra en parallell Deadpool, i synnerhet som långfilmsdebutanten Jesse Haaja inte räds den svärtade humorn.

Men där Deadpool framstod som uppfriskande våldsam (läs mig rätt, det finns gradskillnader även i helvetet) är Rendel i det närmaste motbjudande brutal. Det är en sak att ge kvinnor lika mycket spö som män, en annan att dra till med en kvinnosyn av det prepubertala slaget.

Djupt problematisk är också karaktärsutvecklingen, med ett gangstergalleri som de facto får mera utrymme än själva födelsedagbarnet (utan att för den skulle sticka ut). Detsamma gäller för dialogen och manuset som helhet, banalt från början till slut.

Hur om helst lyfter man på hatten – inför en satsning som i termer av magnitud och ren skär volym hör till de mera unika inom ramen för finländsk film.

De två stjärnorna är just för det – försöket. Annars är det tack och godnatt som gäller.

Krister Uggeldahl

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33