Brutalt ärliga berättelser från norr

Annika Norlins projekt Säkert var tänkt som en engångsgrej, men de brutalt ärliga berättelserna skar rakt in i lyssnarnas hjärtan. Nya albumet Däggdjur rör sig musikaliskt i skärningspunkten mellan indiefolk och stillsam balladpop.

POP

Säkert

Däggdjur (Razzia)

I Stockholm tror man att det är just i den staden de intressantaste svenska artisterna föds och göds, men det är i så fall en sanning med modifikation. Kanske kommer de snarare från industriorter som Eskilstuna (Kent) eller Norrköping (Eldkvarn), från konkurrerande metropoler som Göteborg (Håkan Hellström), eller – med en mindre slipad attityd än storstadsfolkets – från Norrland.

Listan på viktiga artister med norrländska rötter är lång, här finns alla från Jari Haapalainen/Bear Quartet och Refused till tjejer som Sahara Hotnights, Frida Hyvönen och Lisa Miskovsky, och en del av dem påpekar skämtsamt att det under mörkerperioderna inte finns så mycket annat spännande att göra än att spela eller lyssna på rockmusik.

Just nu är ett av de mest brännande namnen Umeåbaserade Annika Norlin. När hon efter några engelskspråkiga utgåvor med Hello Saferide gick in för att testa svenskan var projektet Säkert tänkt som en engångsgrej, men det visade sig snabbt att de brutalt ärliga berättelserna – framförda på Östersundsmål – skar rakt in i lyssnarnas hjärtan.

Absurda vändningar

När så många andra artister vill synas och vara frontfigurer tänkte sig Norlin inför arbetet med albumet Däggdjur först att hon visserligen skulle skriva låtarna, men ta in andra för att sköta sången. Fast det här blev ändå problematiskt, eftersom hon just via sin rakt kommunicerande sångstil alltid kunnat skapa en så nära kontakt med sin publik.

Nu har hon visserligen gett plats för en del andra röster, som Jakob Hellman (fin duett i den vackra Stilla utan hat), Ola Klüft och Lovisa Nyström, men sjunger i varje fall själv det mesta. Och när hon med skör och vän stämma, nästan helt oskyddad av den enkla instrumenteringen, ur outsiderperspektiv tyst pratsjunger om hur jävlig vardagen kan kännas är effekten omtumlande (jag tänker mig att försvenskade österbottningen Iiris Viljanen måste ha lyssnat en del just på Norlin).

Många textvändningar är också träffsäkert absurda. I Dian Fossey berättar hon först om en förlossning ("jag låg i en pöl av svett och blod / barnmorskan sa jag såg din spelning på Lule kulturhus") och går småningom vidare till en situation där hon känner sig som apforskaren Dian Fossey: "Gick på Grammisgalan / Satt med det nya gardet / Kände mig som Dian Fossey /---/ Fulla tjejer fick pris / För tio år sen var det fulla killar / Ibland händer det nåt ändå".

Spartanska arrangemang

Musikaliskt rör sig hon och producenten Henrik Oja i skärningspunkten mellan indiefolk och stillsam balladpop, och den klaviaturbottnade ljudbilden är befriande spartansk. Hon har sagt att de ville hitta motsatsen till stilen med "tio olika kompositörer på en låt", studiojobb i ett halvår med en och samma låt och "sociala medier-kampanjer".

Och så har hon försökt hålla sig till den gamla Säkert-devisen att bara det som är tillräckligt genant är värt att sjungas. "Du vet jag är ingen mästare på småprat / Går alltid för djupt för fort så folk blir bara rädda och drar / Dom vill ha nån som är lättsam och jag bara frågar, dom tror dom är i förhör / Jag antar jag faktiskt inte vet hur man gör".

Henrik Jansson författare

Genominformation förutspås ge bättre hälsa – men vad är ett genom egentligen?

Människans arvsmassa, hennes genom, är som ett bibliotek med oerhört mycket information. Därför väntas genominformation ge svar på många frågor om sjukdomar. 23.5.2018 - 00.00