Brutal Otello mellan två kulturer

Ingen opera börjar så praktfullt som Otello med sin överväldigande stormkör och tenorens entré. Otellos segervrål tar en knapp minut men fungerar i bästa fall som en total knockout.

Operafestivalen i Nyslott

Giuseppe Verdi: Otello.

Dirigent Hannu Lintu, regi Nadine Duffaut, scenografi Emanuelle Favre, kostym Katia Duflot, ljus Marc Delamézière och videodesign Arthur Colignon. I rollerna Aleksandrs Antonenko, Marian Costa-Jackson, Elia Fabbian, Joska Lehtinen och Anna Danik. Samarbete med Chorégies d'Orange 2014.

Olofsborg 14.7.2017.

Samproduktionen med Chorégies d'Orange hade ursprungligen ytterligare en chockbild. Härföraren Otello stod inför det jublande folket med ett avhugget fiendehuvud i handen som han slängde in i folkmassan. Denna effektsökande, lite smaklösa gest som var avsedd att framhäva Otellos brutalitet har nu strukits. I stället slänger Otello guldmynt åt folket.

I Frankrike skapades rolltolkningen för Roberto Alagna, som berättar att han ser moren Otello som en stolt berberkrigare som skapat sig en europeisk identitet. Då han genom Jagos intriger luras att tro att hustrun Desdemona bedragit honom, söker han sig tillbaka till sin ursprungliga kultur och dödar henne.

Spänningen mellan kulturerna accentueras med många medel i Nadine Duffauts regi och nu kanske mer än för två år sedan. På murväggen finns en väldig sprucken spegel som visar huvudpersonernas innersta känslor. Den inledande kören uttrycker enligt henne kaoset i Otellos sinne som finns där från början. Han har tydliga komplex och upplever sig otillräcklig, därur hans våldsamhet. Konfrontationerna med Desdemona görs exceptionellt brutalt och Desdemona stönar ljudligt, då han misshandlar henne. Det är rätt obehagligt att se men blir onekligen ett ovanligt starkt gripande drama utan några aktualiserande antydningar.

Storslagen Antonenko

Den lettiske världstenoren Aleksandrs Antonenko skulle egentligen ha sjungit titelrollen för två år sedan i Nyslott men insjuknade. Nu gjorde han en storslagen, aggressiv och övertygande tolkning med en härligt stark klang. Frågan är om det nästan blev för mycket av det goda så att Otellos inte obefintliga ömma sida verkade mindre trovärdig. Han är ju ändå kommendör för armén och ingift i en förnäm venetiansk familj.

Marina Costa-Jackson är en ung amerikansk-italiensk sopran med en starkt uppåtgående karriär. Hennes Desdemona var varmt framställd med en underbar aura av förorättad oskuld. Och rösten klingade oftast problemfritt och riktigt skönt. Samspelet med Anna Daniks Emilia var smidigt och ömt.

Bland huvudrollerna var Elia Fabbian en inte fullt så imponerande men gedigen Jago som nog visste han vad han gjorde i denna roll, där ondskan skall spelas ut men inte överdrivas. Alla mindre roller gjordes också snyggt, inte minst Ilkka Hämäläinens klingande Rodrigo, Jongmin Parks mustiga Lodovico och Niklas Spångbergs auktoritära Montano. Joska Lehtinen skötte väl men lite anspråkslöst sitt inhopp som Cassio för insjuknade Tuomas Katajala.

Operafestivalens kör har i år fått extra mycket välförtjänt beröm och här är det bara att späda på. Den inledande stormkören och den stora ensemblen närmare slutet var direkt överväldigande. De enskilda sångarna har också helt egna karaktärer och därtill kommer givetvis alla bidragande eldslukare, fäktare, mm.

Hannu Lintu och Aleksanders Antonenko har eventuellt haft en viljornas kamp inför denna produktion, där tenoren säkert hade egna idéer som han instuderat för Riccardo Muti. Att resultatet blev så gott länder dem båda till ära. Och brakande applåder fick också festivalorkestern för sin smidiga och överväldigande prestation i denna härliga opera som klingar så mäktigt i borgen.

Ett litet märkligt slut hade regissören Nadine Duffault skapat i sitt annars nog så smidigt gestaltade intrigspel. Inför Otellos död kör hon ut alla medverkade, också Cassio, Lodovico och Montano som egentligen har några mindre repliker kvar. En stämningsfull stillhet lägger sig över dödsscenens nakna ensamhet på detta sätt, men varför skulle Otello sjunga sina sista ord, encora un bacio, i en knut och inte vid Desdemonas säng. Det verkar inte rätt.

Publiken var förståeligt nog helbegeistrad av den smidiga helhetens emotionella kraft och de enskilda sångarprestationerna - och gav föreställningen bullrande Nyslottovationer.

Jan Granberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00