Bröderna von Wright målade min barndom

Nalle Valtiala lever sig in konstnärsbrödernas värld och reser tillbaka i tiden när han bläddrar i praktboken om deras liv.

Bröderna von Wright/Konst, vetenskap och liv

Red. Erkki Anttonen och Anne-Maria Pennonen

Ateneum 2017.

Med preussiskt blått, kadmiumgult, cinnober, jordfärger, blyvitt, zinkvitt, kromoxid/hydroxid-grönt och bariumsulfat målade sig bröderna von Wright in i mitt hjärta. Magnus, Wilhelm och Ferdinand, tre bröder i en myllrande barnaskara. Fyra flickor och sex pojkar – av de senare blev fyra ornitologer, tre fågel-, fisk-, blomster- och landskapsmålare. Äldst i skaran var Magnus, född 1805. Yngst Ferdinand, född 1822. Det var innan fotografiets tid, det som för all framtid skulle förändra bildkonsten. Än så länge rådde biedermeier, en ljuv idyll jämfört med vår kaotiska nutid. Dock bröts tystnaden i de djupa skogarna i Savolax då och då av knallen från ett gevär. Men i Vy från Haminanlaks, 1866, råder stillhet, när jag likt mytens Wu Tao-tzu – den gamle mästaren från Tang – överväger att ta ett kliv in i tavlan.

Tavlan, målad av Magnus, såg jag på Ateneum i vintras. Nu har jag bläddrat fram en detalj av den berömda vyn i praktboken som ackompanjerade utställningen, den av Erkki Anttonen och Anne-Maria Pennonen redigerade Bröderna von Wright/Konst, vetenskap och liv. I sin helhet finns målningen avbildad några sidor längre fram i boken, ett verk i olja, men jag har valt detaljen. Varför? Förklaringen ligger i förstoringen. Tydligare än helhetsbilden ger det som i stort sett är den vänstra halvan mig associationer till tidigt amerikanskt artonhundratal. Hudson River-målarnas gyllene tidsålder.

Samma uppställning enligt givna grundprinciper. I förgrunden några stenblock i större format. Mellan björkstammar med skira lövverk skymtar flodens ljusa vatten. Mitt ute flyter en kanot med fem indianer på väg mot en lummig holme till höger; att döma av fjäderbusken sitter hövdingen i aktern. På andra sidan holmen har två nybyggare, en man i svart väst och en kvinna i blå klänning, uppenbarligen dragit upp sin båt i skydd för fiendens blickar. Ett verk av Cole eller Durand? Om inte Worthington Whittredge?

Ändå inte. Vid närmare påseende visar sig fjäderbusken vara ett blått parasoll, som hanteras av en dam, och kanoten är en vanlig insjöeka. Hudsonfloden för sin del är en vik av Kallavesi, men det fina i sammanhanget är att den illusion som tavlan skänker gott kan motstå de nyktraste förklaringar. Också den distinkta känsla av närvaro som griper mig när jag betraktar vyn: detta är en del av mitt förflutna. Jag behöver inte kliva in i tavlan – jag har redan varit därinne.

Älskade hund, älskade landskap

Under mina pojkårs sedan länge svunna somrar vistades jag om inte sydväst om Kuopio i Savolax så i en genuint rural och agrar del av Tavastland. Jag var sommarpojke på en större bondgård och strövade omkring i en natur som kunde ha fått både form och färg från bröderna von Wrights penslar. Förstås inte Wilhelms marina vidder från Bohuslän men låt oss säga Ferdinands Skogslandskap från Haminanlaks, 1880. I förgrunden till vänster en skogsdunge med olika barrträd och lövträd i fri och obunden gemenskap. Till höger framträder ett stycke grusväg, kantad av en gärdsgård i gammal stil. Bakom de sneda trästyckena i god ordning mer träd, bortom dem en äng och några lador. Ännu längre bort en vit mangårdsbyggnad med brutet tak. Det kunde vara Korpila gård! Ja, susar mitt blod, det är Korpila gård! Med förstoringsglas letar jag efter avtrycken från mina bara fötter i gruset. Och Penis tassar, den halta byrackans som följde mig på alla strövtåg. Ingen hund har stått mig lika nära. Inget landskap.

När Skogslandskapet kom till hade Ferdinand ett kvartssekel kvar att leva. Magnus hade gått ur tiden redan 1968, och på Orust långt i väster låg Wilhelm förlamad sedan mer än tjugo långa år. Lyckan fanns i konsten de lämnade efter sig, med en känsla och en exakthet som ingen Kodak eller Zeiss Ikon kan återge. Varje fjäder på plats, varje fjäll. Varje gåtfullt piktogram i björkens näver. Lyckan fanns i konsten, i ett rykte som steg och steg, i Topelius och Cygnaeus höga beröm, inte så mycket i reda penningar.

Men fanns lyckan i brödernas liv? Magnus fick efter en lång strävan, gripande beskriven i hans dagbok, sin Sofia, men i stadslivet som efterträdde barndomens landskap var han ständigt överarbetad, än som lantmätare, än konservator, än lärare vid i tur och ordning sju skolor. Jag vill tro att längtan till skogen för Magnus var en kronisk värk, i korta ögonblick tillfredsställd in situ under snabbt förflyktigade semesterdagar. Wilhelms tankar på sjukbädden vill jag inte ens tänka på. Och Ferdinand, som hela livet ut blev kvar på landet, lär ha plågats av ensamhet och mjältsjuka.

Anno 1884 rördes också Ferdinand av ett slaganfall, av allt att döma dock lindrigare än Wilhelms. Boken om bröderna återger ett porträtt – ett verkligt hjälteporträtt - av yngste brodern. Ferdinand von Wright i sitt arbete, 1897, är skapad av Arvid Liljelund, en allmogemålare från Nystad, död två år senare. Tavlan föreställer en liggande Ferdinand, med pensel i höger hand, stödd av vänstra handen. Penseln är skymd av målarlådan; vad han arbetar på är omöjligt att säga. Kanske en gräsand, möjligen en vit duva. Inte Stridande tjädertuppar i varje fall, den tavlan såg världens ljus 1886. För några år sedan rankad som finska folkets favoritmålning alla kategorier – i dag kanske överflyglad av Hugo Simbergs Sårad ängel från 1903.

Där han ligger på sin post framstår också Ferdinand som en sårad ängel. Blicken i Liljelunds målning förefaller plågad, mungiporna under den grå mustaschen är dragna nedåt. Tiden har för länge sedan kört förbi biedermeierljuvhet och fågelromantik, blixtarna från Kodak och Zeiss bländar ögat. Men han målar – än återstår nio år. Och mer än ett sekel senare finns allting ännu kvar, tre bröders livsverk, från den tid då Finland stod i sin fulla blom. Nya strofer till Vårt land, för att lite parafrasera Topelius.

Jag återvänder till landskapen i mitt hjärta. Har inte kanoten med indianerna på Kallavesis ljusa vatten flyttat sig en millimeter närmare land? Visst är det så. Och mellan två mörka björkstammar i Skogslandskapet ser jag en skymt av Penis ludna svans.

Nalle Valtiala

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00