Bröderna Coen gjorde det bättre

Frances McDormand utsågs till bästa kvinnliga skådespelare och Three billboards outside Ebbing, Missouri till bästa film på Golden Globe-galan. I samma kategorier är filmen nominerad på Oscarsgalan.Bild: Photos courtesy of Fox Searchlight Pictures. © 2017 Twentieth Century Fox Film Corporation

Golden Globe-belönade och Oscarsnominerade Three billboards outside Ebbing, Missouri är förvånansvärt lättköpt för att vara gjord av en europeisk regissör. Frances McDormands rasande kvinnoporträtt kommer däremot att ge henne hennes andra Oscar.

Three billboards outside Ebbing, Missouri. Regi & manus: Martin McDonagh. I rollerna: Frances McDormand, Sam Rockwell, Woody Harrelson, Peter Dinklage. Premiär: 22.2.

Mildred Haynes (Frances McDormand) tonårsdotter Angela har blivit mördad för snart ett år sedan. Ingen mördare har hittats. Hon hyr tre stora annonsskyltar längs den övergivna vägen i Ebbing, Missouri, där dådet skedde. På den första står: "Våldtagen döende." Sedan: "Fortfarande ingen gripen?" Och till sist: "Hur kommer det sig, polischef Willoughby?" Vi har upptakten till en film.

Det är uppenbart att den kommer att handla om det mytologiska Småstadsamerika, enligt en utomstående som brittisk-irländska teaterdramatikern Martin McDonagh.

Här finns en värld bekant från Coen-brödernas Fargo eller No country for old men: de rasistiska poliserna, de jovialiska byborna, vapnen, jeeparna, suputerna. Allt verkar försiggå antingen på huvudgatans polisstation, på krogen eller i Mildreds gåvoshop, med naturen som en vacker bergskuliss.

Hjältinna & hämnare

Alla känner alla. Alla svär som borstbindare. "Hey, fuckhead!" ropar Mildred då hon kommer till polisstationen, varvid den trögaste poliskonstapeln vid namn Dixon (Sam Rockwell spelar korkad med den äran) svarar "Vad?" Det är en av de enda replikerna utan styrkeord. De vita poliserna är rasister av födsel och ohejdad vana, polischef Dixon den värsta av dem men ändå uppbackad av polischef Willoughby (Woody Harrelson) som förutom sin professionella klantighet också har en pinsamt ung fru, två brådmogna döttrar och prostatacancer. Alla har hjärtan av guld under den juntiga ytan.

Det som är nytt och filmens styrka är Mildreds sanslösa raseri. Det föds ur en ylande saknad men också ur skuld: de hemska sista orden som aldrig borde ha yttrats. Med sina plakat blir hon en skrämmande hämnare som inte tvekar att göra sig impopulär bland byborna. En frånskild ensamstående mamma vars man lämnat henne för en tonårsslamsa och själv är spydig mot sin enda beundrare och hjälpare, James (Peter Dinklage, vars komiska tajmning är lika utmärkt som i Game of Thrones). Sonen Robbie (Lucas Hedges, även överlevande son i fjolårets Manchester by the sea) är desperat tålmodigt överseende med sin pinsamma mamma.

En rasande kvinna

McDormand är i verkligheten liten, osminkad, livlig, slående intelligent och en gudabenådad komisk berättare. Som skådespelare är hon en av de bästa i branschen. Här har McDormand hämtat sin gångstil från John Wayne, sin denimoverall från Rambo och sin kaxighet från blaxplotationstjärnan Pam Grier. Porträttet är helt renskrubbat från behaglighet och sexighet.

En rasande kvinna på film är en uppenbarelse – inte ens Streep har någonsin gått hit – och kommer att ge McDormand hennes andra Oscar (hon har redan en för Fargo, en Tony för pjäsen Good People och en Emmy för tv-miniserien Olive Kitteridge). Mildred skulle vägra nöja sig med mindre.

Dialogdriven

Detta är film som teater och som tv. Den elaka humorn och dialogen som rullar sig njutningsfullt i det politiskt inkorrekta (förutom svordomarna dvärgar och rasistiska skämt) påminner om McDonaghs pjäser som Krymplingen från Inishmaan och Skönhetsdrottningen från Leenane, liksom att alla rollfigurer förändras på oväntade vis och får egna scener i vilka de får lysa. Det gör dem roliga att spela för skådespelarna.

Situationerna, tempot och de få lokalerna känns mera som tv – det är ett kvickt, underhållande riff på tv-serier men aldrig riktigt trovärdigt. Det är svårt att kombinera grafiskt, meningslöst, rått våld som börjar bli det nya normala, den förtvivlande moderns drama och de komiskt förvirrade poliserna. Bröderna Coen gjorde det bättre. Slutet dränks i välvillig sentimentalitet: även den värsta rasist kan sona sitt brott lätt som en plätt. Jag hade trott att en snärtig europeisk regissör inte trodde på så här lättköpta hjärtan.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker