Brittenopera fungerar överraskande väl som föreläsning i nutid

Pågående föreläsning med paret Gustav Johansson (Collatinus) och Isabella Shaw (Lucretia) till vänster, föreläsarna Topias Lundell och Réka Bata i trappan, vid pulpeten Emil Mahjaneh (Junius) och våldsamme Jussi Vänttinen (Tarquinius) i rött samt uppe till höger tjänarinnorna Johanna Takalo (Lucia) och Irina Nuutinen (Bianca). Bild: Uupi Tirronen

Benjamin Brittens opera The Rape och Lucretia tangerar många moraliska problem kring könsroller, feminism, våldtäkt ("nej betyder nej"), olika typer av män, pacifism och även politik. Victoria Newlyns regi bjuder på en verkligen skarp analys av texten.

Opera

Britten: The Rape of Lucretia

Dirigent Markus Lehtinen, regi Victoria Newlyn, Sibelius-Akademins orkester. I rollerna Topias Lundell, Réka Bata, Isabella Shawn, Jussi Vänttinen, Gustav Johansson, Emil Mahjneh, Irina Nuutinen och Johanna Takalo.

Musikhuset, Sonore 17.11.

Benjamin Brittens första kammaropera The Rape of Lucretia skrevs 1946 strax efter Peter Grimes och fick först ett reserverat mottagande. Ämnet tilltalade inte somliga trots att operan är ett gripande verk där huvudpersonen som så ofta hos Britten brutalt förlorar sin oskuld.

Det handlar om etruskprinsen Tarquinius av Rom som våldtar den dygdiga Lucretia. Hon bekänner allt för sin nog så förstående man, den romerske generalen Collatinus, men av skamkänsla tar hon ändå sitt liv.


Robert Duncans libretto har många källor: en modern fransk pjäs, Ovidius och lite Shakespeare. Berättartekniken är extra intressant tack vare två kommenterande "körer", en manlig och en kvinnlig. De består visserligen bara av en sångare var men fungerar snillrikt som en antik kör eller evangelister. Deras uppgift är att med kristna valörer fungera som en förbindande länk mellan den moderna publiken och händelserna som utspelar sig ca 500 år före Kristus.


Men nu har Sibelius-Akademins gästande regissör Victoria Newlyn valt att spela upp operan i nutid som en föreläsning på ett universitet, där de ovannämnda körpersonerna är lärare och handlingen ageras av studenterna.

Om det inte var så väl gjort, skulle jag vara mera kritiskt inställd till greppet. Det introducerade fjärmande elementet gör i viss mån den förlorade dygden, våldet och skammen mindre gripande. Å andra sidan spelar ensemblen starkt och levande och kontakten mellan körerna och studenterna får helt nya dimensioner.


Nej betyder nej

Texten är belamrad med intressanta aforismer och symboler som kan vara tunga att följa med och knepiga att uppfatta. En del av dem projiceras på väggen och ingår i den så kallade föreläsningen. De tangerar många moraliska problem om könsroller, feminism, våldtäkt ("nej betyder nej"), olika typer av män, pacifism och även politik. Lucretias öde blev startskottet för romarnas uppror mot etruskerna.

I slutet kommer körerna med det lite påklistrade budet om att Lucretias synd är försonad genom Kristi död. Riktigt klart blir det inte om hon förlåts för våldtäkten, som ju inte är hennes fel, eller för självmordet som nog är en kristen synd. Ifall man antyder som vissa andra regissörer gjort att Lucretia var villig, skulle man kanske göra operan rykande dagsaktuell men samtidigt förstöra dess patos.

För ett drygt halvår sedan gavs samma opera på Alexandersteatern i Ville Saukkonens regi och av de två var just han märkligt nog originalet mera trogen. Victoria Newlyn bjuder på en verkligen skarp analys av texten medan Saukkonen lyckades betona männens uppblåsta militarism och vissa sociala skillnader bättre.

The Rape ges fram till fredagen den 23:e med två besättningar. De sex solister jag såg hade verkligen gjort fina rollanalyser. De har studerat rollerna på djupet och även skrivit om dem i programbladet och på nätet.

Duktiga ungerskan Réka Bata och lovande tenoren Topias Lundell sjöng utmärkt "körernas" roller med snyggt insinuerande gestik. Den osäkra machomannen gjordes väl av Emil Mahjneh, den äkta mannen Collatinus tolkades mjukt av Gustav Johansson och förföraren Tarquinius gjordes med en imponerande dos testosteron av Jussi Vänttinen. De två trotjänarinnorna Irina Nuutinen (Bianca) och Johanna Takalo (Lucia) hade massor av spelglädje och amerikanskan Isabella Shaw tolkade innerligt den inte så långa titelrollen.

Om inte den musikaliska helheten varit så utmärkt, kunde operan ha känts lite lång. Produktionsteamet har gjort ett gott arbete med dekor, kostym, ljus och video. Sångarna är alla på god väg och Sibelius-Akademins orkester spelade Brittens finurliga partitur utmärkt med föreskriven liten besättning under Markus Lehtinens ledning.

Föreställningar må 19.11, 20.11, to 22.11 och fr 23.11 klockan 18.30.

Jan Granberg

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning