Briljant politik, finns den?

"Det hette förr att vi inte kan leva på att hugga ved åt varandra eller att tvätta varandras skjortor. Det finns i dag förvisso servicetjänster som går på export. Men om det mesta av tillverkningen tas om hand av maskiner som inte kräver lön, vem betalar då livet för dem som – ja, inte finner sin plats?"

Det finns sannolikt och dessvärre en diskrepans mellan var robotiseringens största tänkare och praktiker har blicken – jämfört med var de mest briljanta politiska tänkarna har den.

Följden är att de två kategorierna befinner sig på olika planeter. Företagsledare och politiker diskuterar procentsatser i förestående löneavtal. På andra ställen på globen ritas produktionsstrukturerna om av skarpa hjärnor och investerare. När de är färdiga – och många är det redan – försvinner jobben i en takt vi kanske aldrig tidigare har sett. Robotar tjänar in storkovan för sina ägare – som blir färre och rikare.

Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee har skrivit en bok om det här: Den andra maskinåldern – arbete, utveckling och välstånd i en tid av briljant teknologi. Jag har inte läst boken eftersom jag alldeles nyligen ramlade över en (alls icke färsk) recension av den på Sydvenskans webbplats.

Båda är forskare vid MIT i Massachusetts och budskapet är i korthet, och, jag betonar, med mina ord, att robotiseringen är så omvälvande för den globala ekonomin att två kurvor divergerar för att aldrig mötas. Den ena tecknar den växande förmögenheten för en krympande ägarskara. Den andra är den gamla kända över arbetslösheten.

Optimisterna bland oss har väl alltid intalat sig att produktionsstrukturer i och för sig förändras. Men ersättande jobb dyker upp där de gamla försvinner.

Jag har länge undrat hur länge denna slump – vilket det ju är – fortfar att ställa allt så att de flesta trots allt har jobb, nu, i morgon, om tjugo år. (Vi tillåter oss för stunden att förbise att det inte ens gäller i dag.)

I våra nordeuropeiska samhällen inrättade politiken en socialekonomisk ordning som ger dem som tappar balansen för en stund pengar för en övergångsperiod. Vi kallar det trygghetssystem. Det är en del av den välfärd politiker svär trohet också om de väcks mitt i natten.

Välfärdssystemen bygger på att antalet behövande hålls på en viss nivå och – med glidande framgång – att man inte ska vara beroende av stödet för längre tider.

Experter på robotteknik och vidhängande ägandestrukturer säger nu utan att blinka att morgondagen är här och att robotarna ersätter arbetarna. Den som dröjer kvar i Chaplins Moderna tider ska kanske tänka i termer av intelligenta maskiner med förmågor vi inte ens kan drömma om. De är här redan.

Det hette förr att vi inte kan leva på att hugga ved åt varandra eller att tvätta varandras skjortor. Det finns i dag förvisso servicetjänster som går på export. Men om det mesta av tillverkningen tas om hand av maskiner som inte kräver lön, vem betalar då livet för dem som – ja, inte finner sin plats?

Brynjolfsson och McAfee lär hävda att de kommer att vara många, och det låter troligt. Den gamla balansen mellan dem som köper arbete och dem som erbjuder arbete rubbas rejält.

Det kan beskrivas som social revolution – utan den underifrån kommande kraft som traditionellt förknippas med omstörtande aktivitet.

Efter uträtad kurva ser världen då ut så här: I det ena hörnet en kapitalägargrupp som äger allt mer. I det andra en stor och växande grupp som saknar arbete och inkomster.

Hur ska våra samhällen klara ekvationen? Tjänstedesignern Peter Barkman hade ett svar i HBL den 13 mars 2017: Vi måste tänka om kring fördelningen av ekonomisk nytta.

Barkman var inte helt säker på att den så kallade nordiska modellen fungerar på den här punkten. Han fann därför experimenten med medborgarlön enormt viktiga. Och han ville stärka folkkapitalismen – medveten om att det är svårt "att tvinga den rika eliten att dela med sig".

Jag tolkar honom så att det kanske är möjligt för en större del av befolkningen att satsa på tjänstedesign – "en hybrid av humanism, teknik och affärer, med fokus på praktisk genomförbarhet. Det gäller att förstå hur tjänster ska fungera så att kunden upplever dem som värdefulla."

Barkman får säkert rätt i någon utsträckning. Men när han utgår från att experimentet med medborgarlön samtidigt är viktigt antyder han att bara en del av befolkningen kan rusa med i de intelligensburna maskinernas riktning.

Hur ska resten försörja sig? Frågan är av oändligt större tyngd än politiken verkar våga greppa. Konkurrensavtal, samhällsfördrag etcetera är krusningar på en nutidsyta. Den morgondag som snabbare än vi tror ställer den traditionella arbetsmarknaden på huvudet är inte en del av politikens verklighet.

Vi diskuterar hur många ministrar vi ska ha. Men minns ni hur mycket stryk statsminister Jyrki Katainen fick för att han bad filosofen Pekka Himanen tänka högt om de stora framtidsfrågorna? Den mediala och politiska rusningen mot ett gemensamt rött skynke var pinsam, korkad (ursäkta) och just så antiintellektuellt grund som allt blir när man fokuserar på den pekuniära ersättningen och struntar i att läsa vad den fick till stånd.

Det är ljusår mellan Himanenskandalen – nej, inte i den meningen som medierna beskrev den – och de vyer för en snar framtid som Brynjolfsson, McAfee och Barkman på olika håll ritar konturer av.

Arbetsmarknadspolitiken står med ludna ben i en spenat som passerat bäst före. Den måste göra det också. Politikerna diskuterar ekonomiska detaljer som om det inte fanns en förändring bakom horisonten. De måste göra det också.

Men vem står för den briljanta politik som gestaltar framtiden med dess intelligenta maskiner?

Vem designar samhällstänket så att det ens i någon grad kan svara mot de nya mönster som väntar bakom hörnet?

Och vem förmår längre valla den lössläppta kapitalismen? Är det kanske för sent för politiken att agera motkraft?

Uteblir tänket är dagens till synes svårstyrda europeiska politiska utveckling bara en vag föraning.

Torbjörn Kevin levererade sin text innan Peter Rehnströms Bakgrund om samma ämnesområde ingick i HBL 30.3.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33