Briljant om kärlek, svek och kapitalistisk alienation

Elsa Saisio och Harri Nousiainen i Esbo stadsteaters briljanta bitande uppsättning av Maria Jotunis Guldkalven. Bild: Juuso Westerlund/Pressbild

Maria Jotuni skrev sitt utmärkta drama Guldkalven för över hundra år sedan, men pjäsen sitter sällsynt väl i dagens tidsanda.

Text: Maria Jotuni. Regi: Erik Söderblom. Scenografi: Kati Lukka. Dräkt: Tarja Simone. Ljus: Petri Tuhkanen. Ljud: Gregory Maisse. Mask: Petra Kuntsi, Anna Peltonen. Ljus: Sasu Suntio.

Esbo stadsteaters premiär 23.9.

Maria Jotunis avskalade stil framhålls för sitt stora inflytande på den moderna finska prosan, men också tematiken i hennes pjäs Guldkalven känns som den hör lika hemma i samtiden som då den skrevs och utspelar sig, för vid det här laget över hundra år sedan. En mörk komedi om en familj som slits sönder då den snabba vinsten och spekulationens euforiska hysteri förvandlar mänskliga individer ömsom till brutala spekulanter och ömsom avhumaniserade föremål (ibland på samma gång) passar sällsynt väl i den rådande tidsandan. Skrattet fastnar i halsen men bitterheten är oumbärlig för helheten.

Den visuella utformningen, dräkter och scendekor, är genomgående tidstypisk med några få, effektfulla undantag. Att döma av publikens reaktioner är jag knappast den enda i salen som uppskattar Harri Nousiainens guldrullskridskoburna uppenbarelse som det sliskiga handelsrådet Somero. Då han glider fram med skurkaktig pondus (och imponerande uthållighet och fysisk koordination!) ackompanjeras han inte bara av en suggestivt pulserande bas utan också av växande skrattsalvor.

Tarja Simones dräktdesign bjuder också på en serie pikanta detaljer: då andra nyrika spekulanter plötsligt följer i Someros hjulspår är deras fötter till exempel prydda med kitschiga gyllene sneakers i ett slags klumpig efterapning.

Men innan det blir dags att skylta med sin framgång i gyllene flärd är det vadmalsgrått och säckigt som gäller. Eedit Honka, den hederlige och kärleksfulle men något handfallne och oglamoröse affärsmannen Jaakko Honkas hustru, är så frustrerad över den skamfilade vardag som hennes man erbjuder henne att hon kvävs. Mellan raderna är det något djupare som fattas men själv dras hon till en omedelbar diagnos – det saknas pengar!

Realistisk huvudperson

Elsa Saisio gör Eedits feberaktiga lust efter rikedom, eller snarare efter vad den symboliserar för henne, lika motbjudande som hon gör hennes djupare desperata sökande efter egen agens och handlingsfrihet sympatisk. Resultatet är en mångsidig och mänskligt realistisk huvudperson som skapar ett blixtrande drama i samklang, och i dissonans, med Janne Reinikainens välmenande, men irriterande hjälplöst moraliserande, Jaakko.

När Eedit får höra att hennes mamma (Pirjo Luoma-aho är en naturkraft!) plötsligt tjänat storkovan på att spekulera på börsen som går brännhet på grund av det i resten av världen rasande första världskriget försöker hon pocka på sin man att ta efter. Men tanken på att profitera på världens eländen och katastrofer bär honom emot och han vägrar. Med ödesdigra följder då Eedit söker andra källor till snabba cash, och kommer i kontakt med den oljige Somero.

Före sin tid

Jotuni skrev sin pjäs ett århundrade före termer som "avhumanisering" och "kapitalistisk alienation" blev modeord som vi halvironiskt kan strö omkring oss då vi investerar och kasserar in våra sociala kapital. Men hennes personliga och politiska drama är en briljant skildring av vad just dessa termer verkligen betyder.

På slutet serveras vi ett modernt tillägg, som klingar väldigt bekant. Precis som scenkonstgruppen Wauhaus gjorde i sitt färska verk No Mans Land har också regissören Erik Söderblom tagit inspiration, eller kanske i hans fall försökt skapa en optimistisk motvikt, till sitt verks tema ur evolutionsbiologen och filosofen Aura Raulos hoppingivande beskrivning av hur vi alla egentligen hänger samman. Terhi Suorlahti, som precis gjort en berörande roll som den försmådda Liina, levererar en monolog med smittsam inlevelse som verkligen lyckas förhöja avslutningen utan att kännas påklistrad.

Verklighetens guldskor

I garderoben på vägen ut inträffar en oavsiktlig episod som än intimare binder samman Jotunis teman med samtiden och min verklighet. Precis innan jag ska kliva ut hör jag en oidentifierad röst bakom min rygg, i samspråk med sin följeslagare. En lösryckt fras som någon som precis sett samma briljanta, berörande drama och bitande satir om mänskliga kontra ekonomiska värden nu högt och föraktfullt slänger ur sig får mig att rycka till och nästan fnittra åt absurditeten:

– Såna där ... socialskyddsmänniskor.

Min ovilja att tjuvlyssna annat än oavsiktligt får mig att skynda på stegen snarare än att dröja mig kvar och försöka ta reda på vem "sådana där socialskyddsmänniskor" syftar på, vad personen anser om dem och om det var relevant för vederbörandes upplevelse av pjäsen. Men innan jag skyndar mig ut genom dörren kastar jag en snabb blick ner över min axel och ser något glittra. Personens följeslagare bär guldglittrande sneakers.

Otto Ekman Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning