Briljant dansad och stilig sagobalett

I Askungen lyckas David Bintley göra musik, handling och dans till en enhetlig helhet som definitivt ger mervärde.Bild: Mirka Kleemola

Nationalbalettens nya uppsättning av Askungen är en hisnande visuellt vacker balett med filmlikt sceniskt grepp. Abigail Sheppard i titelrollen är rent bedårande från början till slut, skriver Jan Peter-Kaiku.

Nationalbaletten: Askungen. Koreografi: David Bintley, Musik: Sergej Prokofjev. Dirigent: Paul Murphy. Scenografi och kostymer: Emma Ryott. Ljussättning: Mark Jonathan. Dans: Abigail Sheppard, Michal Krcmár, Rebecca King, Salla Eerola, Anna Sariola och Terhi Talo samt övriga dansare ur balettens ensemble. Premiären 23.11.2018.

Att revidera eller uppdatera en klassiker är varje gång en utmaning. Balettens levande tradition är redan i sig något som förändras i tiden. Det sker inte enbart genom avsiktliga nytolkningar, utan även genom förändringar på exempelvis scenframställningens och -teknikens områden. Om man, som den prominenta brittiska samtida koreografen David Bintley, dessutom väljer en saga som hör till de allra mest kända och har en lång scenisk tradition i bakgrunden, växer utmaningen exponentiellt.

Detta sagt, kan man lugnt konstatera att Askungen av Bintley, uruppförd i Birmingham år 2010 och nu iscensatt för Nationalbaletten, klarar av utmaningarna med distinktion. Verket bjuder inte på stora överraskningar eller uppdriven dramatik utan tar fasta på ett kongruent och tydligt förmedlande av själva sagan. Det sker med en hisnande vacker och av fyndiga lösningar späckad visualisering, i scenografi och kostymer av Emma Ryott, en stilig om än något dämpad koreografi och en pregnant känsla för musiken. Likt den narrativa balettraditionens mästare, förmår David Bintley göra musik, handling och dans till en enhetlig helhet som definitivt ger mervärde – och gör librettot överflödigt.

Sergej Prokofjevs kända musik från 1945, finfint tolkad av orkestern under ledning av Paul Murphy, utgör stommen och bidrar givetvis markant till det sagolika. Det sceniska greppet i övrigt är väldigt filmlikt med svepande montage och fokus på den basala tematiken. Allt detta gör igenkänningsfaktorn hög. Trots flytet och den medvetna stiliseringen verket igenom, märker jag att jag i längden börjar sakna tydligare kontraster, mera dramatik och romantik. Allt det som man av hävd förväntar sig av en saga.

Min förhandsuppfattning om Bintley är att han har ett speciellt intresse och en speciell fallenhet för karaktärisering. När stiliseringen och det övergripande flytet som här har övertaget, riskerar framställningen av dramatiska roller att bli mindre markant.

Det främsta undantaget på den punkten är Abigail Sheppard i titelrollen. Hon är rent bedårande från början till slut. De rena och tillsynes helt naturligt framväxande linjerna i hennes dans, har samma pregnans och fräschör barfota i askgrå klänning som i vit tutu och tåskor. Det drömskt romantiska och impulsiva i hennes tolkning väcker inte övertygande genklang i prinsen, dansad av Michal Krcmár. Han är definitivt för återhållsam i sina möten med Askungen, vilket förtär det romantiska.

Styvmodern tolkad av Anna Sariola och styvsystrarna tolkade av Rebecca King och Salla Eerola, är vid sidan av Askungen de dramatiskt mest tydliga rollerna i verket. Alla tre står för lika saftiga som väl sittande tolkningar av sina respektive roller.

Danspartierna överlag framförs med briljans. Speciellt féerna - Edita Rauserová, Tiina Myllymäki, Hanako Matsune och Valeria Quintana – dansar otroligt fint. När det gäller deras variationer och coda blir kontrasten mellan ett rätt basat formspråk och ett stringent kunnande som pricken över i.

Jan-Peter Kaiku

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08