Brevroman med nerv och närvaro

Maria Turtschaninoffs svit om Röda Klostret är fullödiga romaner som trotsar all snäv ålders- och genrekategorisering, anser recensenten.

Roman


Maria Turtschaninoff

Breven från Maresi

Förlaget, M 2018.

"Frid vid härden – Frid på färden", så hälsar byborna i Sáru på varandra. Och visst är det lite som att komma hem när en läser Maria Turtschaninoffs nya fantasyroman Breven från Maresi. Handlingen utspelar sig i den mytiska, förindustriella värld Turtschaninoff byggt – och alltjämt bygger vidare på – i romanerna Arra (2009) och Anaché (2012) samt i sviten om Röda Klostret som nu omfattar Finlandia Junior-vinnaren Maresi (2014), Naondel (2016) och Breven från Maresi. Berättaren är återigen Maresi Enresdotter, krönikören som nu lämnat sin skyddade klostertillvaro och återvänt till hembyn Sáru i riket Rovas för att grunda en skola och dela med sig av allt hon lärt sig i klostret.

Maresi in på livet

Det är sju år sen Maresi lämnade sin by och familj. Nu är hon 17 och fylld av iver att förändra och förbättra bybornas vardag. Det hon inte räknat med är hur tufft det är att återvända som profet till sin egen hemstad. Därtill lider det ockuperade Rovas av upprepade hungervintrar under en hänsynslös och brutal härskare.

Till formen är Turtschaninoffs nya bok en brevroman, vilket tillåter läsaren att komma Maresi tätt in på livet. Inte minst eftersom hon skriver till flera olika adressater och i breven delar sina upplevelser, glädjeämnen och farhågor på olika sätt beroende på vem hon skriver till. I breven kan hon skriva avskalat ärligt om hur det är att känna sig som en utböling i sin egen hemby:

"Det är som om jag glömt hur man lever i Sáru, som om inget av det som funnits i mitt blod sedan jag var liten finns kvar. Och de flesta låter mig inte glömma hur annorlunda jag är nu. De talar till mig på ett annat vis än de talar till varandra. De visar mig respekt, så där som man gör med en lärd, men samtidigt behandlar de mig som en som inte vet något om det som är verkligt viktigt. Jag är inte ett ogräs, men inte heller ett rågkorn bland andra."

Det är klassresenärens smärta som vibrerar mellan raderna romanen igenom.

Visioner och vardagsslit


Maktmissbruk och våld, särskilt mot kvinnor, är en återkommande tematik i Turtschaninoffs böcker. Så också här. Maresi som levt i fred och sämja bland kvinnor tampas utanför klostermurarna med sin rädsla för okända män. I Rovas byar härjar, lemlästar och våldtar ockupationsmaktens soldater. De är, likt Tengils soldater, ondskan personifierad.

Maresi för en kamp som är både personlig och politisk. Hon vägrar vara som byns andra unga kvinnor som flätar sitt hår och fyller sina brudkistor i väntan på äktenskapet. Men det är inte bara hennes upproriskhet som gör henne så intressant och levande för läsaren utan också de vanliga mänskliga skavanker hon vittnar om i brev efter brev. Hur ska hon få byborna att förstå att kunskap är makt och att de därför borde sätta sina barn i hennes skola? Varför skaver relationen till mamman? Hur orka förverkliga sina drömmar vid sidan av vardagsslitet? Maresi är, tack och lov, inget helgon utan en ung kvinna som – alla ideal till trots – tvivlar på sin förmåga och förlorar sig i första förälskelsens åtrå. Långsamt erövrar hon sina insikter om sig själv och den bygemenskap hon lever i.

Naturnära matriarkat

För varje ny roman tilltar Turtschaninoffs berättarförmåga i kraft och trovärdighet. Det lätt ålderdomliga språket har en alldeles egen ton och träffsäkerhet. Liv och död, vänskap, kärlek och sorg skildras med insikt och värme. I Breven från Maresi fördjupas den andliga mystiken kring Maresis övernaturliga förmågor. Hittills har hon känt sig stå Haggan, som råder över döden, närmast. Men efter hand när hon växer i erfarenhet och insikt lär hon också känna Urmoderns andra sidor: Jungfrun, Modern och Månen. Turtschaninoffs utopiska vision av det goda samhället är ett naturnära matriarkat i djärv kontrast till maktmännens våld och förtryck. Ett betvingande rop på fred, gemenskap och medmänsklighet ljuder romanen igenom.

Allt annat än förutsägbart

Fascinerande är att sviten om Röda Klostret, som nu fått sin tredje (men kanske inte sista) del, är allt annat än förutsägbar. Maresi, Naondel och Breven från Maresi tycks ha fått utvecklas närmast organiskt vilket sticker ut i den uppsjö av strömlinjeformade fantasyberättelser som troget återupprepar genrens konventioner. De är, helt enkelt, fullödiga romaner som trotsar all snäv ålders- och genrekategorisering.

Breven till Maresi är en rasande skickligt skriven fantasyroman med nerv och närvaro. Den inbjuder till kontemplativ läsning men levererar också ett dundrande crescendo till slutstrid, som genren påbjuder.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33