Brahms på periodens instrument

Bild: Skivkonvolut

Tuija Hakkilas och Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilchs trumfkort på skivan med Brahms violinsonater är nyttjandet av periodinstrument.

Kammarmusik

Johannes Brahms: Sonaterna för violin och piano

Tuija Hakkila, piano & Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch, violin. (Ondine)

Brahms låg inte på latsidan. Förutom konsertpianist, kammarmusiker och ackompanjatör var han även orkester- och kördirigent och som redaktör samt utgivare av äldre notmaterial var han en av pionjärerna.

Inte att undra på att komponerandet till stora delar var en sommarsyssla. Sommaren 1886, som spenderades vid Thunsjön, var osedvanligt produktiv och resulterade bland annat i violinsonaten A-dur, cellosonaten F-dur, pianotrion c-moll samt sångerna op. 105 och 106.

Även den tredje violinsonaten i d-moll har sin upprinnelse vid samma tid, även om den publicerades först 1889, medan åter G-dursonaten påbörjades sommaren 1878 i Pörtschach, jämsides med komponerandet av violinkonserten.

Hos Brahms vandrade utvecklingsbara teman stundom från ett verk till ett annat och inte sällan från sångerna till kammarmusiken. I A-dursonaten inkorporerar han material från två av sångerna op. 105, Wie Melodien zieht es mir och Auf dem Kirchhofe, och i G-dursonaten den sex år tidigare skrivna Regenlied op. 59 nr 3.

Nostalgi och passion

Allt detta och mycket mera får man veta i Tuija Hakkilas vederhäftiga verkpresentation i den färska Ondineinspelningen av violinsonaterna, där figuren Brahms även sätts in i ett vidare sociokulturellt sammanhang.

Konkurrensen är hård, men Hakkilas och Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilchs trumfkort är nyttjandet av periodinstrument. Hakkila trakterar i de två senare sonaterna en Bösendorfer från 1892 och i den första sonaten en Streicherflygel från 1864, av samma slag som Brahms hade hemma. Kaakinen-Pilchs violin är i sin tur tillverkad av den allom bekante anonymus och hon använder den med utsökt smak och stil.

Violinsonaterna hör till Brahms mest lyriskt tilltalande verk, präglade av en nostalgiskt färgad resignerad hoppfullhet, och de gestaltas här på ett sätt som understryker just dessa kvaliteter, samtidigt som d-mollsonaten ställvis förlänas en behövlig mörkstämd passion.

En skojig idé i sammanhanget är att presentera nämnda lieder i versioner för violin och piano, även om vi inte får veta vem som står för sättningarna. Eller så överför Kaakinen-Pilch helt enkelt sångstämman som sådan till violinen.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33