Bra om ”den moderne mannen” kan lämna alla andra män i fred

Bild: Wilfred hildonen

Varifrån växer lusten att demonisera och förringa den stereotype mannen?

Jag inleder med att bekänna min synd. Jag är medelålders man. Som en ofrånkomlig följd av kromosomlotteriet för 47 år sedan, överlevnad och tidens gång. Åsikterna som jag framför i denna insändare är dock mina egna och kan inte generaliseras över hela gruppen syndarbröder.

Då dogmer upprepas tillräckligt många gånger börjar de av massorna ses som axiom. Därför måste dogmerna motsägas offentligt så fort de börjar få fotfäste som vedertagna sanningar. En sådan dogm är principen om den allmänna rätten att begabba medelåldermannens eller den traditionella mannens åsikter med stöd av vad som helst.

Marcus Lindqvist skriver (HBL 5.9) om hur de (pejorativt) tunnhåriga medelåldersmännen borde förstå bättre än att ifrågasätta Greta Thunbergs uttalanden och ageranden runt klimatkrisen. Jag saknar klimatvetenskaplig utbildning att ta till mig den forskning som gjorts, men skepsis torde generellt vara välkommen inom all diskussion.

Eventuellt har etablissemanget inom forskarskrået rätt om den anstundande katastrofen, men detta bevisas inte av förhållandet mellan antalet publicerade vetenskapliga artiklar för och emot. På ett logiskt plan kan man inte heller sluta sig till Guds existens utifrån teologernas majoritetsinställning i frågan, eller förhatligheten hos män utifrån genusforskarnas majoritetsinställning. Därför kan och måste vissa vetenskapliga doktriner ifrågasättas. Oberoende ifrågasättarens kön och ålder.

En annan tendens är att smäda män som inte äter vegetariskt. Genom en vansklig tankeodyssé gör Juho Pylvänäinen (HBL, I dag-kolumnen 1.9) männen som inte äter vegetariskt, skyldiga till klimatkrisen. Eventuellt sprunget ur sina egna preferenser och antipatier mot traditionella män, sluter sig Pylvänäinen till att männen äter kött för att de måste visa sin maskulinitet – implicit att de är osäkra på den – dubbelimplicit; vilket den vegetariske mannen inte är. Jag äter kött för att jag tycker om det. Om jag är hungrig och kan välja mellan en god bönsås med broccoli och en pannbiff med lök väljer jag alltid den senare. Inte för att jag tvivlar på min manlighet, utan för att jag prefererar rätter med kött. Det finns sådana kvinnor som gör det också. Vegetarianer i all ära.

Philip Teir gör ett misstag av samma typ i sin kolumn (HBL 2.9) då han bespottar de män som är oroliga för postuma trakasserianklagelser om de vistas på tumanhand med kvinnliga kolleger. I en perfekt värld skulle endast de skyldiga ha orsak att oroa sig (det skulle förstås inte finnas några skyldiga), men så är tyvärr inte fallet. Kolleger kan ha olika intressen att befläcka andras rykte och karriär, som för en mera skrupellös individ gör sig lätt förverkligade med Metoo-konceptet. Det här är verklighet både i teorin och i praktiken på starkt konkurrensutsatta arbetsplatser. De män som undviker situationer på tumanhand med kvinnliga kolleger är utgångslägesmässigt sett själva offer (för rättsskyddslösheten). Teir beskriver dem som skyldiga till sina egna rädslor och insinuativt även som gärningsmän på grund av sina egna rädslor – med stöd av att de är män.

Varifrån växer lusten att demonisera och förringa den stereotype mannen? Kanske skribenterna genom att förminska den traditionella mannen skapar sin egen grupp "vi – de moderna rättrogna" mot "dem – de regressiva grottmännen". Genom en ny indelning kan man själv bli överstepräst inom den omdefinierade manligheten. Genom att långsamt flytta målstolparna skapar "den moderna mannen" sig en hemvist i maskulinitetsuniversum där hans egenskaper är norm och de övrigas avvikelse. Väl, tänker jag, bra om ni får en hemvist, men lämna oss andra i fred under tiden.

Mikael Simonsen, Borgå

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning