Boulevardfars i märklig tappning

Insynen i ett föråldrat samhälle är behållningen i 60-talsfarsen Fleur de cactus. Dessvärre sjabblas den här aspekten delvis bort i Stadsteaterns version.

Text: Pierre Barillet, Jean-Pierre Grédy. Översättning: Esko Elstelä. Regi: Arn-Henrik Blomqvist. Scenografi: Jyrki Seppä. Dräkter: Riitta Anttonen-Palo. Ljus: Kari Leppälä. Ljud: Mauri Siirala. Mask och hår: Anne Gorlewski-Leino, Taina Tervo. På scenen: Santeri Kinnunen, Satu Silvo, Vappu Nalbantoglu, Frans Isotalo, Eero Saarinen, Jouko Klemettilä, Eija Vilpas, Ilona Chevakova.

Premiär på Helsingfors stadsteater 4.2.

I varje fars behövs en lögn eller ett missförstånd för att händelseförloppet ska komma i gång. I det här fallet handlar det om tandläkaren Julien (Santeri Kinnunen), som låtsas vara gift så att hans unga älskarinna Antonia (Vappu Nalbantoglu) inte ska få för sig att hans avsikter är alltför allvarliga. Hellre en älskarinna än en flickvän liksom.

Nå, när Julien sedan av någon anledning bestämmer sig för att fria till Antonia, gäller det för honom att skilja sig från sin påhittade fru (med tre påhittade barn). Att helt enkelt berätta sanningen är naturligtvis uteslutet.

Det är här hans trogna assistent Stéphanie (Satu Silvo) kommer in i bilden. Denna korrekta dam, med en kaktus på skrivbordet som symbol för sin personlighet, åtar sig motvilligt rollen som den påhittade frun som Antonia krävt att få träffa. Farsen är i gång.

Det råder alltså inget tvivel om vem som åsyftas i titeln till Pierre Barillets och Jean-Pierre Grédys fars Fleur de cactus (Kaktusblomman). Den strikta och aningen hämmade Stéphanie är till att börja med en högst motvillig aktör i charaden, men hon tänder till allt mer och återfår gnistan för livet och kärleken.

Hippieinslag

Farsen fick sin premiär 1964 och gick med stor framgång både på de parisiska boulevardteatrarna och på Broadway innan den blev Hollywoodfilm med Ingrid Bergman, Walter Matthau och Goldie Hawn 1969. Arn-Henrik Blomqvists nu aktuella iscensättning för Stadsteatern verkar ha hämtat intryck från just filmversionen.

Det betyder att handlingen flyttats till 1968, och att Antonia och hennes kompis Igor (Frans Isotalo) framställs som något slags hippier. Det märkliga är att man samtidigt betonar det typiskt parisiska i komedin, som på alla sätt är starkt förankrad i femtio- och sextiotalets Frankrike. Det leder till att hippieinslaget, med musik av The Beatles, The Doors och Jimi Hendrix, framstår som helt påklistrat och närmast syns i de ofta ganska pinsamma dansnumren mellan scenerna.

Förvirringen verkar smitta av sig på Nalbantoglu och Isotalo, som har svårt att agera avslappnat i sina gemensamma scener. Farsveteranerna Kinnunen och Silvo räddar däremot föreställningen med övertygande rollprestationer. I mindre roller står Jouko Klemettilä och Eija Vilpas för det mesta av komedin.

Det blir alltså en något märklig föreställning som inte verkar veta vad den vill. Bäst fungerar den när den håller sig nära sina rötter. Då är den en elegant parisisk fars, stilfullare än sina anglosaxiska motsvarigheter. Visst är den föråldrad, och visar upp ett ärkepatriarkalt klassamhälle som det är svårt att relatera till. Samtidigt är det insynen i detta samhälle som är det intressantaste, något som dessvärre delvis sjabblas bort i den här versionen.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00