Bortkastad studietid

Det är snart två år sen jag inledde mina universitetsstudier. Två år sen jag fick gå på sits, på fest, på körövning och på föreläsning. Två år sen jag fick leva.

Jag inleder mitt tredje studieår på hösten och har därmed utfört hälften av mina kandidatstudier på distans. Hälften av mina tre studieår har jag suttit ensam hemma i min lägenhet och all verksamhet har skett därifrån. Föreläsningar på Zoom, möten på Zoom, fester på Zoom. Hälften av min studietid är fullständigt bortkastad.

Jag funderar varje dag på hur jag ska orka klara mig igenom en dag till. Hur jag ska orka när jag inte vet var det här helvetet tar slut. Hur jag ska orka när jag inte orkar hoppas mer, eftersom varje gnista av hopp ändå blir en besvikelse och slocknar.

Som studerande är man ensam. Ensam och borttappad. Man befinner sig i en tid då man bryter sig loss från gamla famnar och gamla vanor med målet att hitta nya. Men det finns inga nya famnar som tar emot en. Det finns inga nya vanor. Det finns ingen där hemma i din etta när du stänger av festen på Zoom. Det finns ingen du kan viska till under föreläsningen och ingen du kan känna medlidande med i bibliotekets sena timmar. Och det finns ingenstans där du kan leva ut din ungdom, njuta av din frihet och glömma din livskris för en stund medan du skriker dig hes i nattens vimmel.

Vi studerande behöver varandra. Vi behöver vår studentkår. Vi behöver universitetet. Vi behöver gemenskapen, stödet, medlidandet och trösten, nu mer än någonsin. Vi behöver en normal vardag där vi får gå till universitetet varje dag och träffa varandra. Så låt oss få det.

Låt oss leva.

Linnéa Lang Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning