Borta i Ural påminner Jeltsinmuseet om ett annat Ryssland

Bild: Oksana Jusjko

För ett år sedan öppnades ett stort och påkostat museum i Ryssland. Det statligt sponsrade museet går helt och hållet emot dagens trend av sovjetnostalgi. Det är kanske ingen slump att museet öppnades på säkert avstånd från Moskva – i Jekaterinburg, där Rysslands första president föddes.

– Ingen som besöker det här museet kan förbli likgiltig. Folk reagerar på så olika sätt. Somliga är upprörda, andra nostalgiska. 1990-talet var en komplex tid och alla minns den på sitt eget sätt.

Jelena Volkova är pr-ansvarig för Jeltsinmuseet. Det är ett av Rysslands nyaste museer som öppnades i Jeltsins födelsestad Jekaterinburg för nästan exakt ett år sedan. I själva verket är det inte bara ett museum utan ett helt centrum vid namn Jeltsincentret, med föreläsningssalar, vernissager, konsthallar, bokaffärer och kaféer.

Utanför det omfångsrika centret invid floden Iset står Jeltsin staty, tio meter hög i benvit marmor. Statyn restes innan museet blev klart och för fyra år sedan vandaliserades den. Jeltsins ansikte dränktes i blå färg och bokstäverna som formar hans namn slogs sönder. Nu är statyn reparerad och området bevakas med kamera dygnet runt.

Att många hatar Jeltsin i dagens Ryssland är ett faktum. Han ses som en symbol för en tid man inte vill minnas, då inflationen åt upp folks besparingar över en natt, maffian gjorde upp sina mellanhavanden på öppen gata och en grupp skrupelfria affärsmän med tvivelaktiga metoder lyckades roffa åt sig stora delar av Rysslands viktigaste tillgångar.

Samtidigt har Ryssland aldrig, vare sig förr eller senare, varit så fritt som under Jeltsins styre. Det fanns en pluralism i samhället, ett brokigt medielandskap och en öppen och systematisk kritik av makthavarna, inte minst genom det populära, rikstäckande satirprogrammet Kukly (Dockorna).

Avsnitt ur Kukly – som ständigt häcklade Jeltsin – spelas oupphörligt upp på museet som bär hans namn. Jeltsin själv förföljde aldrig en enda journalist och stängde inte ner en enda tidning eller tv-kanal. Kukly stängdes ner år 2002 efter påtryckningar från Kreml, två år efter att Putin hade tagit över presidentposten.

I Stig Fredriksons nyligen utkomna biografi Boris Jeltsin säger Georgij Satarov, en av Jeltsins rådgivare från 1990-talet, så här:

"Jeltsin hade naturligtvis en ytterst enkel uppfattning om vad demokrati är. Men Jeltsin hade en vision om ett annat sätt att leva, en annan väg att gå. Det allra viktigaste i den föreställningen var frihet, att människan ska ha frihet att förverkliga sig själv."

Den saken påminns man om i sal nummer åtta, som är tillägnad friheten. Människans fri- och rättigheter, i enlighet med hur FN definierar dem, står skrivna i den ryska grundlagen.

– Texten är tryckt i speglar för att man ska se sig själv i den. Den som har ansvaret för att bära upp vår frihet är jag själv, säger Jelena Volkova.

Ett annat Sovjetunionen

I en annan sal har museet byggt upp en affär, som den såg ut i slutet på 1980-talet då livsmedelsbristen i Sovjetunionen ökade. Butikshyllorna gapar så gott som tomma, på två undantag när: femlitersburkar med saft på björksav och konserver som innehåller havsalger. Bakom disken tronar en sur försäljerska i papp. Hon tittar ner i bordet med en min av obeskrivlig grinighet.

Många av de unga museibesökarna har aldrig fått se sovjettiden skildrad ur den här synvinkeln. Ryska makthavare behandlar i dag Sovjetunionens historia med stor pietet, medan 1990-talet beskrivs som en förödmjukande tid när Ryssland "stod på knäna".

Jeltsinmuseet är en antites till dagens ryska statsideologi. Samtidigt är det ett statligt sponsrat museum. Både president Vladimir Putin och premiärminister Dmitrij Medvedev var med när museet öppnades i november i fjol. Den här motsägelsefullheten är vanlig när det gäller historiesynen hos makthavarna i Kreml. Man håller alla dörrar öppna samtidigt och vägrar ta ställning.

"Ett förfärligt decennium"

Jag träffar två unga museibesökare, litteraturstudenterna Sofja Averina, 17, och Anna Darevskich, 18. När jag frågar dem vad de vet om 1990-talet, en tid de aldrig har upplevt, säger de med en mun att det av allt att döma var ett förfärligt decennium.

– Det var en gränslös tid när det inte fanns någon lag och ordning. Folk fick göra vad de ville, marken rörde sig under deras fötter. Allt var osäkert, det var en tid av anarki, säger Anna Darevskich.

Samtidigt är de mycket förtjusta i Jeltsinmuseet och fascinerade av hur demonstranterna skyddade Vita huset mot KGB-männens försök till statskupp 1991.

– Det är väldigt intressant att se hur människor förenade sig då. Att folket var samlat, att man tillsammans gick ut på gatan och sade vad man ville. Något sådant har vi aldrig sett, säger Anna Darevskich.

Sofja Averina är ändå glad över att Ryssland "nu har lag och ordning". När jag frågar hur de ser på situationen för yttrandefriheten blir de fundersamma.

– Man kan åtminstone inte säga att vi inte har någon yttrandefrihet alls, säger Anna Darevskich till sist.

Mor och dotter Irina, 57, och Varvara Misjeneva, 30, är bägge från Jekaterinburg. Varvara bor nu för tiden i USA där hon arbetar som psykolog.

– Jeltsin anklagas ofta för att han förstörde samhället. Men jag anser att han hade rätt. Vi hade ett totalitärt samhälle, det var bara genom att slå sönder det gamla systemet som det gick att bygga upp ett nytt, säger Varvara Misjeneva.

Irina Misjeneva minns den svåra tiden i början på 1990-talet – men hon minns också vilket starkt stöd Jeltsin hade då.

– Affärerna gapade tomma, det var svårt att hitta matvaror för att föda mitt barn. Jag var ensamstående mamma och fick kämpa. Ändå var det självklart att jag stödde Jeltsin. När han kom till Jekaterinburg var det en lycka att få röra hans hand.

Omval och tumult

Efter det segerrika året 1991 stötte Jeltsin på en serie motgångar. År 1993 utmynnade konflikten med det på sovjettiden valda parlamentet i en väpnad kamp, där Jeltsin satte in stridsvagnar. Tjetjenienkriget 1994–1996 blev en svart fläck i hans karriär. I presidentvalet 1996 satte oligarkerna till alla klutar för att försäkra sig om att den då försvagade Jeltsin, som led av hjärt- och alkoholproblem, skulle bli omvald. Jeltsinmuseet berättar relativt öppet om dessa skeenden, däremot inte om presidentens tilltagande alkoholism.

Jag frågar Dmitrij Pusjmin, chef för Jeltsinmuseets arkiv, hur det känns att arbeta på ett museum över en så kritiserad person.

– Människans minne är selektivt. Folk tänker inte på vad det fanns för alternativ till 1990-talets svårigheter – att Sovjetunionen skulle ha överlevt? Hur kan de veta det? Vårt museum är egentligen inte så mycket ett museum över Jeltsin som över medborgerlig frihet. Paradoxalt nog är det tack vare allt som skedde på 1990-talet, de friheter man uppnådde då, som folk nu har möjlighet att kritisera den här tiden.

Jeltsinmuseet i Jekaterinburg öppnades i slutet av november 2015. Det grundades efter en presidentukas om att det ska byggas museum för alla före detta presidenter i Ryssland.

Museet ägs av Jeltsinfonden och har delvis sponsorerats av ryska staten, men också av en mängd oligarker. Bland de sponsorer som nämns på själva museet är Michail Prochorov, Oleg Deripaska, Roman Abramovitj, Alisjer Usmanov, Alla Pugatjova samt de statliga företagen Gazprom och Rosneft.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning