Borgmästarvalet snedvrider

Bild: Tommy Pohjola

Systemet med att det största partiet får borgmästarposten påminner om statsministervalet i rikspolitiken.

Det kan inte nog understrykas att kommunalvalet framför allt är ett lokalt val om lokala frågor, såsom Jan-Erik Andelin gör i en ledare (HBL 4.2). Men då han menar att betoningen av dess rikspolitiska betydelse beror på att internationella nyhetsbyråer är tvungna att sammanfatta valresultaten är han barmhärtig gentemot finländska medier. De behandlar kommunalvalet huvudsakligen ur rikspolitisk synvinkel, framför allt tv med sina partiledardebatter. Men också partierna själva med sina riksomfattande kommunalvalsprogram.

Snedvriden blir mediebevakningen den här gången i Helsingfors ytterligare på grund av borgmästarvalet, som gör att uppmärksamheten fokuseras på några personer. Jag hörde att en av mina bekanta, som inte brukar rösta på De gröna, nu tänker göra det för att hindra att det blir en samlingspartistisk borgmästare. Det är en av orsakerna till att jag anser att den så kallade borgmästarmodellen inte är någon god idé. Det är ett sätt för de stora partierna att få rösterna koncentrerade till sig själva.

Det nya systemet har motiverats med att det ökar demokratin, då det parti som är störst i valet får sin borgmästarkandidat vald. Det avviker inte väsentligt från det nuvarande systemet, där det största partiet (hittills länge Samlingspartiet) har innehaft stadsdirektörsposten och de biträdande stadsdirektörerna är från de två näststörsta partierna (De gröna och Socialdemokraterna på sistone). Skillnaden är att borgmästarna nu skall väljas för valperioden, det vill säga fyra år, vilket skall ge sken av att politiskt ansvar kan utkrävas.

Borgmästaren väljs inte direkt. Det är fortfarande stadsfullmäktige som väljer och partierna har kanske kommit överens om att det största partiets kandidat blir borgmästare. Men har man också kommit överens om hur posterna som biträdande borgmästare utses? Kommer det segrande partiet att få ytterligare en post som biträdande borgmästare och får det näst största partiet två poster? I så fall skiljer det sig inte från det tidigare systemets kabinettsavgöranden. Om det är så, är det svårt att se varför de mindre partierna ställer upp egna borgmästarkandidater.

Systemet med att det största partiet får borgmästarposten påminner om statsministervalet i rikspolitiken. Där anser man att statsministerposten bör gå till det parti som är störst i riksdagsvalet. Det står inte i grundlagen, vilket många tror. Riksdagsgruppernas ordförande kom i början av seklet överens om att det största partiets ordförande först får försöka bilda regering. Överenskommelsen blev nödvändig sedan presidenten kopplats bort från regeringsbildningen. Hittills har det största partiets ordförande alltid lyckats bilda regering, fastän det för Jyrki Katainen (Saml) satt hårt åt 2011.

Som en följd har framför allt de stora partierna försökt göra riksdagsvalet till ett statsministerval för att rösterna skall koncentreras till dem. Jag minns att särskilt De grönas ideolog Osmo Soininvaara protesterade mot detta. Nu är det De gröna som gynnas av en sådan här konstellation i Helsingfors.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning